När pandemin slog till mot Stockholm såg vi hundratusentals stockholmare längta efter sommarstugorna utanför storstadens betongträsk. Vissa bröt till och med rekommendationerna för att under påsk och helger resa ut till landsbygden för att njuta av lugnet, naturen och distansen. Landsbygden var plötsligt intressant igen, precis som den blir under sommaren när semestern hägrar.
Nu i juli är det högtryck på sommarstäderna som under resten av året lämnas åt sina öden. När sommaren kommer ska alla bekvämligheter fungera, hemtjänst ska levereras trots att sommarturisterna inte är skrivna där, butiker och attraktioner ska finnas på plats för att skapa nöjen åt storstadsborna. Missförstå mig rätt nu, kära stockholmare. Vi från lands- och glesbygd älskar att ni också älskar våra hembygder. Vi älskar att ni vill komma hit och njuta av våra vackra miljöer. Det skapar jobb och tillväxt för många småföretagare. Sommarmånaderna är lukrativa, men om ni tillfälligt ska kunna njuta av "landet" måste de som lever på landsbygden också kunna bo där. Året om.
De flesta har faktiskt inte lyxen att kunna "välja" det lantliga när det passar semesterschemat. Att leva på lands- och glesbygd är för många ett aktivt val som gäller 365 dagar om året. Det där som för er är ett "lantställe" är ett åretruntboende för de flesta andra. Om ni ska kunna komma till småstäderna under sommarhalvåret förutsätter det att folk bor där, jobbar där och tar tillvara på det där "idylliska" ni söker er ut till när solen kommer fram.
För en storstadsbo kan mitt resonemang givetvis uppfattas som något bisarrt. När värmen försvinner och vardagen återvänder så finns det ju inte så mycket mer än att söka sig tillbaka till de sterila kontorsmiljöerna i innerstaden. Ni jobbar, bor och lever större delen av året i Stockholm. Det är även där ni anser att era skattepengar ska vara och stanna, som att landsbygden skulle överleva enbart av att ni köper några glassar i Nyköpings hamn under sommaren.
Det är åtminstone andemeningen i vad Region Stockholms finansborgarråd Irene Svenonius (M) menade om det nationella utjämningssystemet (TT, 8/7). Pandemin har slagit hårt mot Stockholm. Det är ingen som förnekar det. Det är dock med hänvisning till vårdskuld och coronakris som Svenonius nu anser att staten ska täcka stockholmarnas utbetalningar till resten av Sverige: "Det blir en alldeles för tung börda för stockholmarna att bära. Vi begär en paus".
Jag hade förstått hållningen om det inte var så att staten redan betalat ut extra bidrag till regioner och kommuner runt om i landet - inklusive Stockholm - för att kompensera kostnaderna som åsamkats av coronakrisen. Civilminister Lena Micko (S) har inte heller uteslutit att fler statsbidrag kan tillkomma framöver, precis som att ministern understryker att utjämningssystemet är till för att hela landet ska leva. Micko pekar även ut att Stockholm har bättre förutsättningar att ta sig på fötter än andra regioner (Omni, 8/7).
Är det synd om Stockholmarna? Ja, precis som alla andra regioner som blöder i coronakrisen. Det är däremot inte synonymt med den själviskhet och insiktslöshet som kan skönjas i Region Stockholms begäran. Det nationella utjämningssystemet är inget som man plötsligt kan "pausa" utan ödesdigra konsekvenser. Om landsbygden ska överleva går det inte att tillfälligt gömma undan pengapungen och tro att någon annan ska betala för ert semesterparadis. Inte igår, inte idag och inte imorgon heller.