Det är valår och det märks. Av naturliga skäl kommer de flesta, om inte alla, partier slå på stora trumman om varför andra partier är otillförlitliga och dumma. Det nya politiska landskapet har dock möjliggjort att polariseringen mellan partier och mer lösa politiska block ökar markant.

Retoriken har tydligt skiftat jämfört med tidigare. I dag är svensk politik i ett läge där relationerna mellan partierna har förändrats. De som i valet 2018 var vänner beter sig numer som fiender. Det syns i den kommunikation och retorik som samtliga partier har anammat sedan valåret 2022 närmade sig. 

I måndags publicerade Liberalernas officiella twitterkonto en bild som visade på skiljelinjen mellan de “blåa” partierna och de “röda” partierna i kärnkraftsfrågan. Problemet med bilden är dock att Sverigedemokraterna placerats i det blåa blocket och Centerpartiet i det röda. Detta är något som varken stämmer sakpolitiskt eller ideologiskt – utan endast kommunikativt. 

Detta så kallade “blå” blocket är inte ett garanterat regeringsunderlag. För det första verkar Sverigedemokraterna vela med vad de ska kräva för att ingå i en regering. För det andra upplevs Liberalerna, och framför allt partiledaren Nyamko Sabuni, i mångt och mycket snurra runt sin egen axel om vad hennes parti kan och inte kan tänka sig i regeringsfrågan.

I samma veva är inte heller partierna inom Sveriges vänsterblock trygga i sin sits. Sedan Miljöpartiet lämnade regeringen i november har relationen och främst tonläget mellan MP och Socialdemokraterna hårdnat rejält. Vänsterpartiet söker konflikter med såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. 

Mitt i denna politiska röra lever Centerpartiet – i sin ensamma breda mitt. Positionen för C är allt annat än tacksam för tillfället. Partiet har positionerat och positionerar sig alltmer som en allierad med Socialdemokraterna. Detta medan partiet står och verkar för en borgerlig och tydligt liberal politik.  

Upplevelsen av det politiska landskapet och valåret blev inte heller tydligare under måndagens partiledardebatt i TV4. Debatten liknade en hönsgård, med ett evigt kacklande och konstant munhuggande partierna emellan. 

Att valrörelser är smutsiga och hårda är sedan gammalt. Men den hårda tonen mellan partier och de instabila och oförutsägbara regeringskonstellationerna gör vare sig svensk politik eller svensk politisk debatt bättre – snarare tvärtom. 

Blockpolitiken har på flera sätt fallit samman, även partierna här och där försöker ge sken av gemenskap. Under större delen av 2000-talet har regeringsalternativen varit givna, det är de inte längre. Väljarna serveras lagbilder som inte håller för granskning.