Mona Sahlin var en av de första sommarpratarna i år. Det finns många åsikter om Sahlins 40 år i politiken. Ett av de mest tydliga exemplen är när hon i väntan på en konsert får utstå en okänd, äldre mans kränkande kommentarer om henne. Senare i taxin hem säger chauffören att han följt henne länge och döpt sitt barn efter Mona. Kontrasterna kunde inte bli mycket tydligare. Att vara i det offentliga rummet medför både för- och nackdelar. Människor vet - på gott och ont - vem man är.

Att vara känd är en sak, men att gå från att vara i rampljuset till att plötsligt vara ingen? Det är svårt enligt henne, till och med svårare än att bli känd. Du blir till slut beroende av uppmärksamheten och privilegierna som inkluderas i maktpositionen. Att släppa det från en dag till en annan är inte alltid så lätt som man kan tro.

I programmet får vi lära känna en ångerfull före detta politiker som fått ta priset för sitt bristande omdöme. Det är ett intressant vittnesmål, då hon numera står och blickar tillbaka på livet i maktens korridorer. Kanske kan hennes erfarenhet få fler nuvarande politiker att inse hur makten korrumperar dem själva? Ingen smitar undan precis som hon själv formulerade det: "Den politiker som påstår att makt inte korrumperar eller att den inte påverkas av offentlighetens ljus är inte sann. I gränslandet mellan skam och stolthet har jag bott i över 40 år. Vad har det gjort med mig och mina drömmar?".

Sahlin målar upp fler negativa fenomen hon upplevt i politikens hetta. Exempelvis manliga kollegor som varit för närgångna. #Metoo slog ner som en bomb 2017, men än idag finns det kvinnor som blir utsatta av allt från olämpliga kommentarer till sexuella övergrepp. Kvinnan, särskilt den som är offentlig utsätts för mer än vad som är acceptabelt. Okända som kända män tar sig friheten att säga och göra lite mer mot kvinnor än vad de skulle gjort mot en manlig politiker. Det är inget nytt. Det är en verklighet som världens kvinnor erfarit i generationer. 

Sahlins uppmärksammande av det hon blivit utsatt för är viktigt av två anledningar. Det första är synliggörandet. Ingen kvinna är ensam i detta träsk av förnedring. Trots skammen är det viktigt att berätta om vad som hänt en. För det andra är det en markering om vad 40 år i politiken kan innebära för en kvinna. Maktens pris är högt, men desto högre för kvinnor. Under fyra årtionden är det olyckligtvis snarare regel än undantag att ha blivit utsatt för en ovälkommen mans händer.