En av de första tillfälliga åtgärderna som regeringen satte in när coronapandemin bröt ut var att höja ersättningen i a-kassan samt att göra det möjligt att kvalificera för full ersättning på kortare tid än vanligt.
A-kassan ska vara en inkomstförsäkring. När man mister sitt jobb ska a-kassan kliva in och ersätta delar av lönen under en viss period, så den arbetslösa hinner söka ett nytt jobb utan att behöva gå utan inkomst under omställningen. Så är det i alla fall tänkt att fungera. Coronapandemin är dock bara en i raden av kriser som aktualiserat a-kassans strukturproblem, som blir alltmer påtagliga i takt med att samhället förändras.
Det mest uppenbara är att a-kassans syfte är att ersätta en persons inkomst, inte att förkorta personens tid i arbetslöshet eller göra ersättningen så låg som möjligt. I stället prioriteras tydliga gränser mellan att arbeta och inte arbeta, något som blir enkelt och tydligt att handlägga. Det innebär i klartext att om den som är arbetslös får någon annan typ av jobb under tiden som hen letar efter ny heltidssysselsättning så kan hela ersättningen från a-kassan förloras.
Att vara egenföretagare och på olika sätt dra in pengar till sin försörjning bli allt vanligare. Framväxten av den så kallade gig-ekonomin, med korta uppdrag inom service, är en del. Mediebranschens omställning har inneburit att många skribenter och journalister gått över till att jobba frilans. Många hantverkare försörjer sig i dag själva – utan att vara kopplade till en stor byggfirma, och så vidare. Alla dessa olika lösningar för att försörja sig kan innebära att det inte överhuvudtaget är möjligt att få a-kassa, ens på deltid. Det finns till och med fall där personer som skrivit och gett ut böcker har fått besked att de aldrig mer kan få a-kassa. Detta eftersom det är omöjligt att bevisa att ”man inte håller på med en ny bok” medan man är arbetslös. Beslut om vem som kan få a-kassa och inte kan även variera mellan olika fackförbund, vilket bidrar till förvirring, och godtycklighet.
I tider som denna, när en pandemi och medföljande ekonomisk kris slår till med hög arbetslöshet som följd, kommer det fram hur klumpigt och illa anpassat systemet är. Om nu många förlorar jobbet på kort tid, ligger det inte i samhällets intresse att dessa personer undersöker alla tänkbara sätt att jobba? Mycket forskning tyder på att den passivitet som kommer med arbetslöshet är mycket skadlig och i sig utgör en ökad risk för att förbli arbetslös. Således är det bättre om individen sysselsätter sig själv så långt som möjligt, innan staten kliver in med en försäkring som a-kassa.
Att sätta upp regler som gör detta möjligt utan att riskera alltför mycket fusk kan inte vara omöjligt. Man skulle exempelvis kunna tänka sig ett system där den enskildes inkomst beräknas på ett snitt över det föregående året, att ersättning ges utifrån denna och att varje intjänad krona utöver det dras direkt från ersättningsbeloppet.
De svenska trygghetssystemen måste ta klivet in i 2000 talet. Vi har inte längre en ekonomi som baseras på att alla jobbar heltid som fast anställda – och vi borde inte heller enbart uppmuntra detta. Blir man av med en form av försörjning men vill testa en annan så borde det uppmuntras. Inte göra att det blir svårare att få ersättning. Alla sätt att försörja sig på är bra sätt, och definitivt bättre än att vara arbetslös och passiv. Detta behöver speglas i reglerna för en modern a-kassa.