En uppmärksammad fråga om samernas rättigheter var tvisten mellan Girjas sameby och staten. Högsta domstolen gav i sin dom samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området.
Den 6 februari firades samernas nationaldag. Trots att samerna erkänns som både urfolk och nationell minoritet är deras rättigheter inte så självklara som vi vill tro. Upprepade gånger har FN kritiserat Sverige för att ännu inte ha ratificerat ILO 169, den internationella konvention som stärker urfolks rättigheter.
Den ligger inte i byrålådan utan på skrivbordet, hävdade dåvarande kulturminister, tillika sameminister, Alice Bah Kuhnke (MP) år 2015 – ett uttalande som senare ledde till kampanjen #passapennan. Om Bah Kuhnke fick tag på en penna eller inte är oklart, liksom status för den svenska ratificeringsprocessen.
Det är förståeligt om samerna i Sverige känner sig bortglömda. Vår nuvarande politiker på ministerposten, Parisa Liljestrand (M), fick inte ett enda rätt när hon häromåret skulle testas i samekunskap.
Även om vi kan och bör förvänta oss mer av det statsråd med ansvar för området, är Liljestrands kuggande representativt för den allmänna okunskapen. Majoritetssamhället pratar sällan om samerna, och när samiska frågor väl når den offentliga debatten är det ofta i ljuset av konflikter.
Vanligtvis gäller det markrättigheter och självbestämmande. Som av en slump är just det ämnet för artikel 14 i urfolkskonventionen – den skrivelse som anses vara bromsklossen i den svenska ratificeringsprocessen. Att stå upp för minoritetsskyddet är lättare sagt än gjort när viljan krockar med andra intressen. Inlägg i debatten klingar ofta som olika varianter av “klart att samerna har rätt till sin mark, men…”
Vanligtvis är Sverige en av FN-klassens mönsterelever när det kommer till mänskliga rättigheter. I urfolksfrågan verkar vi ha fått för oss att vi är ett undantagsfall. Som om Sveriges urfolk är det enda vars intressen någonsin skulle krocka med andra.
Oviljan hos politikerna att agera gör att samerna hamnar i en rävsax. En Brå-rapport från förra året visar att välviljan snabbt rämnar när samerna gör anspråk på sina rättigheter. Hatbrotten ökar som motreaktion på att man hävdar sin rätt till mark och resurser. Rapporten bekräftar också att det finns en koppling mellan framsteg för samiska rättigheter och ökade hatbrott. När politiska beslut stärker samernas ställning, eskalerar situationen. De kan välja att hävda sin rätt, men får minst sagt ta smällen för det.
Parisa Liljestrand (M) är minister med ansvar för samiska frågor och de nationella minoriteterna.
De nationella minoriteterna har en given plats i det svenska självförhärligandet, men blir ett störande moment när deras rättigheter faktiskt ska innebära något i praktiken. Vi kan hylla samerna som en del av “oss”, men deras rättigheter förblir något “de” kräver.
ILO 169 har nu dammat till sig på olika regeringars skrivbord i ett decennium, och det är hög tid att välja: antingen att stå upp för våra fina principer i praktiken, eller erkänna att Sverige aldrig menade allvar.
Eller göra som vi gjorde i fjol: önska en glad nationaldag och sen glömma bort frågan till nästa år.