25 maj, Minneapolis, Minnesota: I åtta minuter höll polismannen sitt knä mot George Floyds hals, medan han bad för sitt liv. Han ropade efter sin mor. Efter gud. Efter nåd. Knät trycktes kvar långt efter George blivit medvetslös. På sjukhuset förklarades han död, kvävd till döds av dem som svurit att skydda sina medborgare.

Ingen kan ha lyckats undgå de bävningar som George Floyds död sänt genom världen. Från USA så långt som till Japan och Filippinerna har demonstranter samlats för att protestera mot polisbrutalitet och strukturell rasism under parollen Black lives matter. På vissa platser i USA har upplopp och plundring följt i dess spår, något som såväl skapat motstånd mot rörelsen. Motståndet har inte minst kommit från Trump-administrationen, där vice president Mike Pence så sent som i fredags vägrade ta frasen ”Black lives matter” i mun under en TV-intervju. ”All lives matter” svarade vicepresidenten.

Mike Pence har ju inte fel: alla liv spelar lika mycket roll. Därför borde alla liv rimligtvis också värderas lika och alla liv få samma möjligheter att leva ett gott sådant. Så är det bevisligen inte i USA idag, där en svart man är 2,5 gånger mer sannolik att dö av polisvåld än en vit, 40 gånger mer sannolik att stoppas när han kör bil och 2,5 gånger mer sannolik att födas in i fattigdom. Att säga ”All lives matter” är därför som att be brandkåren skölja ner alla hus på gatan när det är ett som brinner, eller ge alla i rummet hjärt- och lungräddning när det finns en person som inte andas. Det missar poängen.
 
Georges Floyds död har förändrat USA:s politiska landskap. Allt fler amerikaner ser rasismen och relationen mellan svarta och vita som en central fråga. Två av tre amerikaner stöttar demonstrationerna mot polisvåldet, medan Trump jämför demonstranterna med terrorister. Fyra av tio anser även att det är den allra viktigaste politiska frågan just nu, vilket omedelbart påverkat Trumps opinionssiffror. I den senaste mätningen från Reuters/Ipsos leder Joe Biden nu med 13 procentenheter över Trump – det största gapet hittills.
 
Black lives matter–rörelsen har även satt avtryck i den svenska debatten, inte minst i det haveri som signerades Alexander Bard då han twittrade ut att om svarta ville att deras liv ska spela roll behövde de börja jobba, studera, sluta gå på bidrag, sluta ljuga och sluta sitta i fängelse. Uttalandet generaliserar inte bara en hel grupp på grund av deras hudfärg, utan ignorerar även det faktum att många av de sociala och ekonomiska klyftor som finns i USA är kvar där på grund av sekel av slaveri.

För att förneka existensen av strukturell rasism i USA måste man besitta en särskild typ av faktaresistens. I vilken utsträckning analysen kan appliceras på Sverige och övriga världen är en annan fråga, men en princip som bör gälla för båda länderna är att ingen ska behöva bevisa eller rättfärdiga sitt värde i en demokrati. En persons liv spelar roll, även om man går på bidrag. Även om man inte har en utbildning. Även om man sitter i fängelse.

Svarta personer ska inte behöva förtjäna självklarheter som vita inte behöver förtjäna – varken i USA eller Sverige.