Det var knappast en chock att budskapen från förstamajdemonstrationernas talarstolar var lika överraskande som att vatten fryser vid minusgrader. Det är inte på första maj som de nya väljarna lockas till svensk vänster. Det är då de redan övertygade får den predikan de suktar efter. Om högre skattetryck, hårdare tag mot de rika, höjd a-kassa – och så vidare.
Andra partier fungerar på samma sätt, fast vid andra tillfällen. Moderaterna talar om lägre skatt och ett större egenansvar. Centerpartiet talar sig varmt för ett växande småföretagande i hela landet och en uppmuntrande samhällsgemenskap för alla. Medan Sverigedemokraterna varnar för invandring och invandrare, kräver Miljöpartiet mer och fler radikala miljöåtgärder.
När partiers företrädare möter de egna är budskapet aldrig en vandring på tunn is. En show glöms bort om den bara visar opp effekter som man knappast anar, som Adolphson & Falk formulerade det i Mer Jul. Att vinna val handlar inte bara om att locka nya väljare, det är minst lika viktigt att behålla de väljare som man redan har.
Det mesta talar för att vi i höst kommer att ha ett oklart läge om vilka som ska styra Sverige framöver. Om ett eller flera partier faller ur riksdagen så kan det skifta spelplanen mer radikalt, men det är sannolikt att det antingen Centerpartiet eller Sverigedemokraterna blir vågmästare. Men det kan även bli Vänsterpartiet eller kanske Liberalerna.
Det parti som sitter på nyckeln till en eventuell regeringsmakt har chans att få igenom lite mer av sin politik än vad det egna väljarstödet har gett utrymme för. Den som vill ha statsministerposten kommer att få behöva lägga fler löften i frysboxen för framtiden. Det innebär att alla löften i valrörelsen kommer med en stor brasklapp. Ett kanske, ett möjligen.
När Socialdemokraternas statsminister listar löften om skattehöjningar och ökande utgifter ur statskassan, är det inget undantag. Ett av de mest omfattande vallöftena från 2018 var den så kallade familjeveckan, den har hamnat vid sidan av under hela den här mandatperioden. Trots att statsministern har varit socialdemokrat.
Detsamma gäller om Moderaterna, i dag riksdagens största oppositionsparti, skulle behöva förhandla sig till den posten. Det politiska priset skrivs i vad man måste lova att genomföra åt andra partier. Sedan tillkommer det egna. Via januariavtal eller annat.
Allt det som Magdalena Andersson (S) eller Ulf Kristersson (M) må lova hänger på att de kan få andra partier att säga ja. Som väljare är det svårt att gissa sig till vad som blir av och vad som offras. Men det går ju ändå att ana, kärnfrågor väger tungt. Om makten ska köpas från Sverigedemokraterna – då lär priset vara att kasta ut invandrare. Om makten ska köpas från Centerpartiet – då lär priset skrivas i reformer för landsbygd och företagande. Om makten ska köpas från Vänsterpartiet då väntar ett högre skattetryck. Inga får allt de vill, men alla som gör upp får något.
Den som vill vara regeringsbildande har att få till en kohandel för Sveriges bästa, även på bekostnad av partiets.