Det blev i slutänden den partilösa Amineh Kakabavehs röst som avgjorde vilken vårändringsbudget som skulle gå igenom. Den här gången den som hade stöd av Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Att Kakabaveh en gång valdes in för Vänsterpartiet gjorde säkert att hon hade nära att luta åt det hållet, vilde eller inte. 

På presskonferensen efteråt pepprades finansminister Mikael Damberg (S) med frågor som utgick från att det var mycket problematiskt att just Kakabaveh fick utslagsrösten. Borde inte stöd i budgetfrågor byggas med bredare marginaler? Det blir bekvämare för politiken och mer förutsägbart för medier, marknad och andra betraktare. Men även en omröstning som avgörs med en rösts marginal är en korrekt ordning. 

Socialdemokraterna vann i en situation som Moderaterna sökte. För att kunna putta Centerpartiet närmare regeringen. Trots att det innebar att det egna budgetförslaget sköts i sank. Vem tar vem var viktigare än vad som blev det faktiska resultatet. 

Minns hur omröstningen om statsbudgeten för 2022 i senhöstas fick ett annat utfall. Då valde Centerpartiets folkvalda att rösta på egen budget och därefter lägga ned sina röster. Då kom inte Kakabaveh att ha någon avgörande röst. Den gröna, liberala mitten är inte så bred, men tillräckligt fristående.  

Att en partilös företrädare får sista ordet är nu ingen demokratisk kris. Men det är klart att budgetprocess och annat tjänar på en mer utbredd vilja att nå robusta kompromisser vid oklara majoriteter. Då hade pensionsfrågorna inte slitit isär riksdagens pensionsgrupp som hade att värna långsiktig ordning. Då hade vårändringsbudgeten nog inte heller behövt de här turerna med en extra ändringsbudget.