I en krönika i Dagens Samhälle (10/10) riktar Paulina Neuding, Europaredaktör för tidskriften Quillette, grovkalibrig eld mot det hon betraktar som ett Sveriges Television som har tappat känslan för uppdraget. Rubriken Vi sökte en lägereld och fann en tesdriven koloss lånar sin form från finlandssvenska poeten Edit Södergrans (1892-1923) dikt Dagen svalnar, vars fjärde vers slutar med orden: ”Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.”  Dikten kan tolkas på olika sätt, däribland det värdefulla av att våga se djup där en flyktig blick bara ser yta...

Journalister, hävdar Neuding, ”ser inte längre sitt jobb som en fråga om att leta fram fakta som mottagaren efterfrågar. Jobbet är i främst att förmedla goda värderingar som journalisten har, men mottagaren misstänks sakna. ” Quillette är en arena där det skrivna oftast drar åt höger, långt åt höger ibland, under devisen en plattform för fritt tänkande.

Just nu läser du SN:s ledarsida. Mitt och vårt journalistiska uppdrag är att erbjuda en samhällsbild som inkluderar värderingar som vi tycker ska få större genomslag, det gröna liberala som ligger Centerpartiet nära. Åsikter, det subjektiva, är en del i det vi berättar och beskriver. Vanlig nyhetsjournalistik har ett annat uppdrag, där det sakliga och friheten från partipolitiska värderingar ska bära. 

I en hårt polariserad tid riskerar såväl journalistikens innehåll som kritiken mot detta att bli ensidigt, eller testuggande om man vill formulera det så. Målet att samla många till samma utbud, vid samma lägereld, försvagas om viljan att uppfostra blir större än att informera och problematisera. Den balansgången gäller alla seriösa nyhetsmedier. För skattefinansierade public service, där kunderna inte kan tacka nej, är det själva grunden i folkbildningsuppdraget.

Ämnen som invandring och klimathot, exempelvis, förlorar ack så lätt de nyanser som stimulerar till egen analys och fortsatt problematisering. Inte minst om varje nyans kan påstås vara att lägga sig platt för motsatt uppfattning. Men, nyttan av invändningar som går på tvärs med det bärande budskapet är kryddan som skiljer det aptitliga från bukfyllan. Att våga provocera och balansera.

När den intervjuade ”medborgaren från gatan” visar sig vara aktivist eller politiker får public serivice-kritiken extra kraft. Det händer då och då. När de ”egna” analyserna halkar ned i eller driver på det onyanserade, likaså.  Det är svårt att göra helt rätt. Varje yvig formulering, varje snedsteg kan påstås bevisa en dold agenda, varje rätt agerande är bara ännu en dags jobb. Det här spelar in och gör uppdraget svårt men viktigt.  

På senare tid har kritiken från höger mot public service tilltagit. Kristdemokraterna vill att uppdraget ska göras betydligt smalare. Från moderat håll kommer krav på att lägga ned, framfört av det tunga partidistriktet i Stockholm, eller införa reklamfinansiering, framfört av partiledningen. 

Att lägga ned vore att ge upp värdefulla folkbildningsambitioner, att ge medborgarna verktyg för ett livslångt lärande, inklusive ett prövande och omprövande av de egna uppfattningarna. Det finns gott om skäl att värna idén om public service, ett programuppdrag som bidrar till samhällsdebatt och ökad kunskap hos många. Uppfostran till tro och övertygelse är någon annans ansvar. En god public service ska även moderater och kristdemokrater kunna känna tilltro till.