Som statsminister har Ulf Kristersson fått allt annat än en smakstart. När han höll sitt jultal gjorde han det med ryggen mot väggen. Folk verkar vara lagom imponerade av honom och hans regerings verksamhet så här långt. Det är ändå vänligt formulerat.
I DN/Ipsos mätning av förtroendet för regeringen pekar det nedåt sedan november. Endast 17 procent av väljarna tycker Kristerssons gäng gör ett bra jobb. Och Aftonbladet/Demoskops mätning om hur ministrarna sköter sig var en lika bister läsning,.statsministern själv hamnar på 17:e plats. KD-ledaren Ebba Busch, närings- och energiminister, får ännu lägre betyg.
Men mätningar är som vädret, vindar kan vända. En mandatperiod är lång för en regering som har stöd av en riksdagsmajoritet. Den har på sitt sätt råd att vara impopulär i början.
Det gäller samtidigt att leverera och inte ägna all tid åt att peka finger. I sitt första jultal från Harpsund bjöd Kristersson på blandad kompott. Valrörelseretorikens rester var de överdrivet svulstiga delarna av talet – alla andra har varit dåliga och nu är vi bäst. Nej, det är inte ett räddande kavalleri som just nu ridit in på fortet från hjärtlandets vildmarker. Den här regeringen måste jobba hårt för att greppa större samhällsproblem, precis som på Magdalena Anderssons tid.
Sverige befinner sig i ett allvarligt läge med samverkande risker som kan göra nästa år riktigt besvärligt – konjunktur, säkerhetspolitik och kriminalitet. Det är inte en slump att försvarsminister Pål Jonson (M) är den som får högst betyg av ministrarna. Carl-Oskar Bohlin (M), som minister för civilt försvar, rankas som trea. De ansvarar för politikområden där en bred politisk samsyn finns. Kristersson talade varmt om ”ett gemensamt kitt och en gemensam upplevelse av ett gemensamt ansvar för vårt land”. Gott så. I detta finns ett stort allvar i vår tid, där alla kan bidra till det bättre.