I regeringsförklaringen paketerades arbetet mot segregation ihop med kampen mot brottsligheten. Utöver detta lyfte statsminister Magdalena Andersson fram grön industriutveckling och välfärdens vård, skola och omsorg. En sorts helgardering för ämnen som verkar bli heta i debatterna mellan partierna och hos väljarna under ett valår.
Andersson talade om klyftor och sociala omständigheter som del i problemet gängkriminalitet, men i det mer skarpt formulerade är det hårdare straff som lyfts fram. Ribban läggs lägre för häktningar och den som begått många brott ska få sitta inne längre. Unga ska kunna omhändertas lättare och vittnen skyddas bättre. En av kritiken från höger och mitten möts.
Vad som kommer av uppmaningen att alla, var och en av oss, behöver hjälpas åt för att bryta segregation och utanförskap, återstår att se. Men samhällsförändringar kan inte reduceras till ett myndighetsarbete. Det offentliga är inte ”samhället”, snarare verktyg inom dess ramar.
Ett gediget samhälle formas av enskilda medborgare i olika former av gemenskap – i yrkesliv och föreningsliv, i dialog och debatt. Det som håller ett samhälle samman börjar med respekten för lagar och regler, men utan utrymme för medmänsklighet, kreativitet och entreprenörsanda blir vi alla fattigare och svagare.
Det här blir en kortvarig regering. Så när Andersson säger att ministrarna behöver jobba hårt – är en stor del av det där hårda jobbet att samla stöd för det som regeringen vill genomföra. Hon har mindre än en tredjedel av riksdagen bakom egen rygg. Det är det minsta regeringsunderlaget sedan regeringen Ola Ullsten (FP) 1978-79. Även då med mindre än ett år kvar till nästa val.