Ett bestående intryck av mandatperioden som snart är över är att vi har sett landets två största partier gå på defensiven, drivna mer av en rädsla att förlora än en lust att vinna. Moderaternas närmande till SD på flera politikområden har alla drag av detta. Och när statsminister Magdalena Andersson och finansminister Mikael Damberg presenterade Socialdemokraternas valmanifest var det från en tydlig försvarsposition. Må det handla om gängvåld eller energipolitik. Där finns mer agitatoriska budskap, om skolan och kapitalet exempelvis, men där är inte huvudfokus i samhällsdebatten just nu.
Det parti som styr får ta ansvar för läget som är. Insatserna mot gängkriminaliteten har inte räckt till, och elprisernas rush uppåt, framför allt efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina, hade inte regeringen tillräcklig beredskap för. Budskapen är uttalat parerande och inte agerande.
Slagordet Sverige kan bättre passar som en handske intill Centerpartiets För Sveriges bästa. Måhända anpassat för förhandlingsbordet. Till och med ett ”Nej till fastighetsskatt” har tagits med i S-manifestet, kritiken från höger har tagit skruv.
Intressant nog är det Natomedlemskapet som får S att tala om hur Sveriges möjligheter har stärkts, ett strategiskt skifte som partiet så länge hade så svårt att bejaka. Nu är det en förändring för säkerhetspolitisk tillförlitlighet och stabilitet. Men rimligen också något som påverkar hur man kan samarbeta i inrikespolitiken.
Det kort som S sätter störst tyngd på handlar om ansvar för landets ekonomi. Utblandat med mer ospecificerade utgiftslöften om stöd till hushållen och ”billigare arbetsresor” utlovas kamp mot inflation och lågkonjunktur. "En ansvarsfull ekonomisk politik", säger Damberg och låter som Anders Borg och det som var de Nya Moderaterna.