När Magdalena Andersson (S) valdes till statsminister för första gången, samt de sju timmarna därefter innan hon avgick, var det en slutpunkt för alla som trott att det skulle formas ett vänsterblock i svensk politik. Centerpartiet gick, precis som aviserat, åt sitt eget håll i budgetomröstningen. Alla som inte hade lyssnat – inte minst Miljöpartiet – tvingades modifiera sin bild av det strategiska läget.
Anderssons historiska statsministeruppdrag tog därefter slut när Miljöpartiets ministrar, anförda av språkrören Per Bolund och Märta Stenevi, inte ville vara med i en tilltänkt tvåpartiregering. Vänsterpartiet hade tvingat fram ett avtal med Socialdemokraterna och Miljöpartiet för att Andersson skulle bli vald. Detta gjorde att det för Centerpartiet aldrig blev en fråga om partiet skulle bryta praxis och stödja en regeringsbudget som man inte själv hade förhandlat om. Det interna stödet i C för att inte välja vänster i det läget var ramstarkt. Och MP:s påföljande avhopp visade sig i sin tur vara planerat på förhand. Spel är inte detsamma som kaos.
Nu var det inte bara krafter till vänster om mitten som drömde om ett nytt vänsterblock. Även i den konservativa nationalistiska partisfären fanns ett liknande hopp – drömmen om en bekväm motståndare att få. Men när MP drog sig ur regeringen och C stod fast i mitten, då fanns ingen blockyta kvar. Vänsterpartiets avtal med Socialdemokraterna gav inte heller det som partiledaren Nooshi Dadgostar hade spelat ett högt spel för.
Magdalena Andersson valdes i går att leda en mandatmässigt mycket svag regering, men utan att hon ständigt måste jämka sig med ett fast koalitionsparti. Bilden av att Socialdemokraterna leder en helt egen regering passar dessutom den egna självbilden som hand i handske. Även om det är med en budget som andra partier har möblerat om en del i.
Kvar i blockpolitiken finns därmed bara den konstellation som förhandlade om att ändra i regeringens budget – och vann den voteringen: Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Men bilden av tre partier som har lätt att hålla varandra i hand var missvisande. Svenska Dagbladets inblick i förhandlingarna visar snarare på en omfattande misstro (SvD 25/11). Ett block med redan stora klyftor. Då pratar vi ändå bara om att ändra på delar i en grundbudget, inte dra ihop något helt eget. Kollisionen mellan moderat åtstramning och SD:s populistiska bidragsvurm – förutsatt att de aktuella bidragen inte främst kan vara invandrare till nytta, förstås – är uppenbart omfattande.
Den som trodde på ett lättformat konservativt block, där Moderaterna och Kristdemokraterna skulle kunna regera med Sverigedemokraternas entusiastiska uppbackning, fick all anledning att tänka om i helgen. På Sverigedemokraternas landsdagar gick partiledningen hårt fram. Det restes skarpa krav på att sitta i regering om Moderatledaren Ulf Kristersson vill försöka bilda en sådan efter valet 2022, med SD:s hjälp. Inte bara som stöd i riksdagen. Ett dylikt styre borde vara omöjligt för partiet Liberalerna att backa upp – även under Nyamko Sabunis ledning. Om L nu klarar riksdagsspärren.
Blocken i svensk politik vittrar sönder. Det är inte bara Annie Lööf och Centerpartiet som har sett möjligheter med en sådan utveckling. Med stor sannolikhet är detta inte heller något som den om- och nyvalda statsministern Magdalena Andersson och Socialdemokraterna sörjer. Det är inte kaos i politiken, bara förändringsvindar som blåser.