Antisemitismen, judehatet, är ett ont som har odlats och närts under sekler – i Sverige och i många andra samhällen, stundtals i tysthet, emellanåt mer öppet och då och då med maktens gillande. För att aktivt bekämpa detta hat krävs ett långtgående arbete och inom samhällets många olika sfärer, under lång tid.
När Malmö nu står som värd för en konferens om Förintelsen och antisemitism är det också den stad i Sverige som tydligt har visat hur antisemitismen kan växa sig så stark att den återkommande påverkar vardagen. Statsminister Stefan Löfven (S) har ägnat ett flerdagarsbesök åt att lyfta vikten av kampen mot judehatet.
Detta i en stad där hans egna partikamrater länge försökte bortförklara det samhälleliga gift som spreds. Det socialdemokratiska styret prioriterade då den egna partipolitiska kampen mot Israel framför att värna de egna invånarnas trygghet. Detta säger inte Löfven så klart, utan pratar medvetet mer brett, men den nuvarande S-märkta kommunledningen ger ett intryck av att försöka reparera det som går.
Ska vi då verkligen älta detta? Ja, Malmö har blivit en plats där den som är jude känner sig tvingad att flytta ifrån. Antisemitismen frodas i vissa nutida invandrargrupper, ofta en direkt följd av aktiv antisemitisk propaganda i tidigare hemländer. Det är ofta en följd av aggressiv islamism, men också ett resultat av hur diktaturer gärna skyller folkets ilska över umbäranden på en särpräglad minoritet.
Antisemitismen finns även i andra rasistiska miljöer – långt till höger och långt till vänster i det svenska samhället. Den finns även inflätad i gamla talesätt, unkna skämt och fördomar som brukas i vardagssamtal långt bortom extremistmiljöerna.
Judehatet är ett monster många huvuden, en hydra som är oerhört svår att bekämpa. Men det är varje generations ansvar att ta kampen. Judarna, en vanlig minoritet i de flesta samhällen, har i hundratals år använts som syndabockar av politisk och religiös makt – i kristna såväl som i muslimska styren. Inom dåtida och nutida konspirationsteorier, inte minst sådant som också berör pengar och makt.
Antisemitismen är inte en part i en nutida mellanstatlig konflikt. Däremot är hatet något som måste bekämpas med extra kraft i specifika invandrargrupper. Just där en utbredd antisemitism kamoufleras eller motiveras med kampen mot Israel.
I Malmö, men inte enbart där, har svenska judar känt sig tvungna att dölja sina religiösa symboler och vidta extra strikta säkerhetsåtgärder i vardagen. Skolorna i Malmö har haft svårt att undervisa om situationen i Mellanöstern, om Förintelsen och om antisemitism. Om detta har vi att berätta. Det visar på mycket mörka vrår i det samhälle som är.
När antisemitismen får tillräckligt fäste i vardagen påverkar detta också många små beslut. Ett exempel är när det lokala stadsarkivet i Malmö ställde fram böcker i skyltfönstret med temat judiskt liv i Sverige inför veckans konferens, men sedan fick för sig att dessa måste täckas över med en filt för att minska risken för skadegörelse. Rädslan för sådana dåd går att förstå, men filten drogs raskt bort när insikten spred sig om vad detta signalerade. Det är lätt att tappa greppet och ack så svårt att ta det tillbaka.
Därför är det en plikt att Sverige för fram just situationen i Malmö på ett öppet och ärligt sätt som ett varnande exempel på den stora konferensen. Nu när omvärlden tittar på.