Den heteronormativa värld vi lever i sätter än ett enormt fokus på samspelet mellan kvinna och man. I en drömvärld är det möjligt att tänka sig ett samhälle där “de två könen” inte längre ses som motpoler, men där är vi inte i dag. 

Kvinnan är fortfarande föremålet för en särskild typ av manlig åtrå som motsägelsefullt nog inte grundar sig på respekt eller omtanke, utan på kontroll. 

Ett tjejgäng som dansar på en klubb får påhopp i kommentarsfältet. En kvinna som avvisar en mans närmanden blir kallad hora. Kvinnliga politikers sociala medier fylls av hot. En del män verkar finna att allt som kvinnor är som mycket förargelseväckande. Oavsett om det är helt vanliga saker så väcker kvinnor som lever ett till synes lyckligt liv med detta en oförklarlig avsmak hos en del män. 

Jag tänker själv på hur artisterna jag uppskattade som tonåring reducerades till flickidoler, det som småtjejer tyckte om kunde inte vara bra. På samma sätt var ordet tjej så ofta synonymt med något dåligt, där ett av de tydligaste exemplen är att den platta racketen i brännbollen fick ett kvinnligt prefix. Sådana erfarenheter har följt med och blivit allt fler. I dag ställer jag mig därför frågan: varför föreställer vi oss fortfarande att män gillar kvinnor? När så många uttalat inte gör detta?

Förstå mig rätt, den heterosexuella mannen är just det, attraherad av den fysiska kvinnan. Men om en övertygad incel, ett uttryck för någon i ofrivilligt celibat, anser sig sexuellt avvisad av kvinnor får utrymmet att ge sin bild av kvinnor, då skulle nog hat vara närmast det rätta ordet. Incel-rörelsen drivs av just kombinationen mellan sexuell attraktion och hat. 

För några år sedan beskrev Säpo hur detta formar ett terrorhot. De friheter som kvinnor aldrig tidigare har haft skär sig med den traditionella kvinnorollen. Männen som inte får ligga, dessa involuntary celibates tror säkert själva att deras kvinnohat handlar om sex, men det är snarast så att de hatar för att de har förlorat en makt som de anser sig ha en ”rätt” till. Att kvinnor nu tar plats på egna meriter och med makt över sin kropp, är det så upprörande för dessa arga män att det har lett till fruktansvärda våldsdåd.

Även om själva gruppen incels har blivit större är det fortfarande en mycket liten grupp män som aktivt uttrycker ett så grovt hat mot kvinnlig frigörelse och ändrade normer. 

Hur är det med alla andra? Hur känner farbror, morfar eller pappa när kvinnor både i och utanför familjen gör anspråk på makt som länge varit självklar för män? Det finns många obekväma samtal att ha i svenska hem, om varför en person har en viss roll och varför vissa beteenden råder. Det var inga incels eller högljudda kvinnohatare som fick min glädje över en popstjärna att kännas fel, det var helt vanliga vuxna som säkert undermedvetet blev obekväma av platsen och utrymmet som jag vågade ta och de förebilder som jag visade mitt intresse för. 

Unga småtjejer möter i dag förhoppningsvis en mer välkomnande omvärld än då. Och, huruvida män gillar kvinnor eller inte, är kanske inte heller är en fråga som kvinnorörelsen ska ägna kraft och tid åt. Det är just frigörelsen från kontrollen som mäns gillande har varit som är den tydliga poängen.