På kort tid har fem kvinnor mördats av män, i flera fall av män som de har eller haft någon form av nära relation till. Det upprör och skakar om, men är inget nytt i sig. Våld mot kvinnor utfört av män förföljer mänskligheten genom historien – oavsett samhällsform och hemort. I det lilla och det stora, i det synliga och det undanskymda. Våldet mot kvinnor angår oss alla. Trots att de allra flesta inte hamnar i den situationen.
Statistiska Centralbyråns statistik är tydlig. 57 procent av alla misshandelsfall mellan 2014 och 2016 utgjordes av män som hade gett sig på andra män. De fall där mannen var förövare och kvinnan offret uppgick till 30 procent. I de fall där misshandeln skedde i en bostad var det i hela 65 procent av fallen fråga om en man som förövare och en kvinna som utsattes för våldet. Till detta ska vi se problemet med systematiska kränkningar och hot om våld.
Det här är inte bara upp till polisen och sociala myndigheter att stoppa. Vi har var och en ett ansvar att ta. Att vara en god vän, en god granne och en god medmänniska. Särskilt när det blir knöligt och allt annat än lätt att ta i. Många ser inte, eller vill inte se. Kanhända för att vi inte förstår, inte kan eller vill dra några slutsatser av det vi ser eller hör. Om problemet finns i någon annans hem, bakom stängda dörrar. Då blir det någon annans ensak.
Jämställdhetsministern Märta Stenevi (MP) är självklart inte nöjd. Centerledaren Annie Lööf, KD-ledaren Ebba Busch, V-ledaren Nooshi Dadgostar och tidigare socialministern Annika Strandhäll (S) har kraft i sin kritik, statsminister Stefan Löfven (S) och Moderatledaren Ulf Kristersson likaså. Det här ett politikområde där det är närmast omöjligt att sitta nöjd.
Våld, kränkningar och hot mot kvinnor, i första hand utfört av män, måste motverkas av oss alla. Arbetet för att minska våldet och begränsa förövare kräver en gemensam problembild och ett omfattande arbete. Det går, stegvis åt rätt håll.
"De senaste sammanställningarna från Brå visar att i genomsnitt 13 kvinnor har dödats i Sverige av en före detta eller nuvarande partner varje år under perioden 2008–2013", noterar Nationellt centrum för kvinnofrid. Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer har under 2000-talet minskat med närmare 20 procent.
Ett stopp för mäns våld mot kvinnor tar sin början i fostran och värderingar. Vilka gränser upprätthåller vi, ute bland andra och hemma? Det är insatser som berör skola, föreningsliv och andra breda sociala sammanhang, men också i det familjenära. Alla kan vi göra något för att motverka kvinnovåld.
Som barn formas vi, via andras värderingar och attityder. Vi får förebilder i hemmet och ibland tyvärr också motsatsen. Att växa upp i ett hem där det våldsamma styr, kan forma barn som tar efter sina föräldrar, där våldet går i arv. Men tack och lov är det inte alltid så. Vänskaper och umgängen påverkar också, direkt och indirekt.
Ibland är våldsamhet inte något givet och förutsägbart. I brist på bättre uttryck är det situationsbetingat. Allt från tillfällig fylla till svartsjuka och gränslös ilska kan spela roll. Att tro att våldet mot kvinnor bara sker där riskerna är som störst, utifrån statistik, sammanhang eller egna intryck av andras sociala mönster, är därför att lura sig själv.
De motåtgärder vi tar till, behövs för alla som riskerar att drabbas. Lagar, metoder, rutiner och praktiska insatser kan alltid bli bättre, stödfunktioner utvecklas ytterligare. Frivilligarbetet för att hjälpa våldsutsatta kvinnor betyder mycket, i det stora och det lilla, och kvinnojourerna behöver en fullgod offentlig uppbackning. Kan våra folkvalda forma breda gemensamma mål i detta är det utmärkt.
Ett handfast skydd för den utsatta är A och O. Att förebygga brott och hindra återfallsförbrytare ingår i detta. Det ska vara omöjligt för förövare att komma nära den som tidigare har utsatts för våld eller hotats. Kontaktförbud måste upprätthållas. De fängelsestraff som döms ut, behöver signalera allvaret i brottet.
Polis och andra myndigheter måste ha kraftfulla verktyg att ingripa med. Den våldsbenägnes och den hotfulles frihet kan i så måtto vara ytterst villkorad. Vi vill kunna lita på att socialtjänst, vård och skola exempelvis agerar snabbt och resolut om en varningslampa tänds. Därför krävs vettiga handlingsplaner, praktiska övningar och tydliga strategier, men också en trygghet i uppdraget.
Målet är inte i detta att utkräva en samhällets ”hämnd” på våldsamma män. Huvuduppdraget är att stoppa våldet, helst innan det sker. Att säga att vi agerade i tid, är så mycket bättre än att beklaga att det vi fruktade visade sig stämma.