Århundradets arbetsmarknadsreform. Så beskrevs förändringarna i lagstiftningen som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet lade fram som ett resultat av januariavtalet. Förändringarna innebar bland annat ändrade turordningsregler inom lagen för anställningsskydd, men också ett utökat omställningsstöd som ska göra det lättare för arbetstagare att byta bana. Reformen syftade till att skapa en flexiblare arbetsmarknad som låter kompetens gå före anställningstid – en i grunden klok princip i en tid då yngre arbetstagare förväntas byta jobb och yrken flera gånger i sitt liv. Den svenska modellen moderniserades, men är det tillräckligt efter corona?

Om pandemin har fört med sig något gott är det samhällets förmåga att ställa om till en mer digital tillvaro. Möten sker numera till mycket stor del via videolänk, vilket inte beror på att människor tröttnat på de fysiska mötena, utan bara på att det är effektivare. Det digitala arbetslivet, med kortare och färre restider, har revolutionerat tillvaron för många arbetstagare. Samtidigt har pandemin blottat de sociala kostnaderna av distansarbetet. Kreativitet går förlorad, arbetskulturer förändras och spontana möten försvinner.

 

Dagarna av heltidsarbete på kontor är dock förbi för många arbetsplatser, åtminstone för de arbetsgivare som ser värdet i att attrahera yngre och kompetenta medarbetare till verksamheten. Många hade redan innan pandemin öppet börjat rata arbetsplatser med stelbenta syner på så kallad ”work-life-balance”. Den som följer sociala medier kan se hur dagens unga, runt om i världen, vänder sig emot idén om att livet ska kretsa kring livet på kontoret.

Pandemin har egentligen bara understrukit att arbetslivet fungerande väl, utan att man för den sakens skull måste vara på kontoret måndag till fredag. Kontoret har emellertid inte helt spelat ut sin roll, särskilt inte för de unga som är i början av arbetslivet och vill bredda sina kontaktnät och karriärmöjligheter. De sociala ytorna är avgörande för att skapa sammanhållning och etablera en arbetskultur, men få unga lovande talanger är numera redo att skriva under på ett arbetsliv utan flexibilitet.

 

Ett land som gått i bräschen för ett flexiblare arbetsliv är oväntat nog Belgien. I veckan kom beskedet om en ny lag om fyra dagars arbetsvecka (Omni 15/2). Till skillnad från Vänsterpartiets krav om sex timmars arbetsdag kommer belgarna fortsatt behöva arbeta samma antal timmar som förr, men kan välja att göra så på ett färre antal dagar, för att underlätta balansen mellan arbete och privatliv. Reformen ökar friheten, utan att egentligen kosta oss värdefulla arbetstimmar – och skattepengar.

Det är ett intressant initiativ som är väl värt att titta närmare på. Belgien har tagit det första steget för att skapa ett enklare och hälsosammare arbetsliv efter pandemin. Vad är det som hindrar Sverige från att ta efter?