Under en lång tid har arbetsmarknadspolitiken stått högt på agendan i Sverige. Inte minst på grund av de punkter i januariavtalet (JA) som täcker frågor om jobb och arbetsmarknad. Bland annat gäller det en reformering av Arbetsförmedlingen och en modernisering av arbetsrätten. Att arbetsmarknadspolitiska reformer blivit en stor del av JA är föga förvånande. Arbetslösheten stiger. Inte blev det bättre med COVID-19-pandemin, som i hög grad har påverkat arbetsmarknaden negativt. 

Parallellt med detta har en värderingsbunden debatt om arbetsmarknaden dykt upp, där flexibilitet ställs emot trygghet. Vissa skriker efter radikala reformer för att reformera, eller till och med avskaffa, den arbetsrätt som vi har i dag. Andra protesterar med argument om trygghet och fackens roll på arbetsmarknaden. Återigen lär väl den vettiga vägen gå någonstans däremellan. 

Det är minst sagt märkligt hur politiker och opinionsbildare ständigt ska sätta sig i opposition till politiska förslag. Det är ett akut läge vi står inför, där politiken och samhället ska tackla den stora arbetslösheten som Sverige har. I detta går det att förstå att det är något med dagens arbetsmarknadspolitik som inte helt klaffar. Det krävs gemensamma och ihärdiga krafttag inom politiken på arbetsmarknadsområdet. 

Arbetsmarknaden är i dagsläget stel och orörlig. De som inte redan har en fot inne på arbetsmarknaden har väldigt svårt att kunna ta det där första steget in. Dessa är till stor del unga och nyanlända, vilket både leder till långtidsarbetslöshet och segregation. För dessa människor behöver arbetsmarknaden bli mer rörlig och föränderlig. Därför är flexibilitet på arbetsmarknaden livsviktigt. 

Många av de människor som redan befinner sig på arbetsmarknaden är rädda för att byta jobb, för att eventuellt sumpa det läge som man har arbetat sig till under sin yrkesverksamma tid. Samtidigt känner många äldre att de blir utkonkurrerade på arbetsmarknaden av unga, friska fläktar med akademisk utbildning. Dessa människor behöver också kunna känna att de passar i den svenska arbetsmarknaden och har värdefulla kunskaper. Därför är trygghet på arbetsmarknaden viktigt. 

Trygghet och flexibilitet på arbetsmarknaden är alltså inte antiteser. Detta är en slutsats som fler politiker och opinionsbildare borde landa i. För om vi bara har det ena, kommer det dyka upp problem som är beroende av det andra. Har vi enbart trygghet så kommer vi få en stelbent arbetsmarknad. Men har vi bara rörlighet och flexibilitet, kommer vi få ett problem med tryggheten på arbetsmarknaden. 

Det som i stället bör prägla den arbetsmarknadspolitiska debatten är hur vi får fler människor i arbete och hur vi garanterar tryggheten för dem som redan är i arbete. Detta kan ta sig uttryck i exempelvis reformering av de omoderna delarna av LAS, sänkt arbetsgivaravgift och bättre möjligheter att själv starta och driva företag. 

Det behöver bli lättare få jobb och lättare att byta jobb. Det behöver bli lättare att anställa men också att kunna säga upp. Satsningar på utbildning för att kunna skifta från ett jobb till ett annat är ett stort samhällsbehov. Förändring är vardag.

Det är verkligen dags för politiker och opinionsbildare att förstå att lösningen på stora politiska problem oftast inte finns i de polariserade ytterkanterna. För att få en bra, fungerande och öppen arbetsmarknad krävs både trygghet och flexibilitet. De begreppen behöver inte stå emot varandra.