Arbetspendlingen går inte alltid som på räls

Sörmland är ett perfekt pendlings län, i teorin. I praktiken innebär dock pendlingen för många ett evigt strul.


Arbetspendling i Nyköping. Den enorma underhållsskulden i vår infrastruktur måste åtgärdas.

Arbetspendling i Nyköping. Den enorma underhållsskulden i vår infrastruktur måste åtgärdas.

Foto: Magnus Grimstedt

Ledare2024-07-12 06:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Många sörmlänningar arbetspendlar både i och utanför länet. Pendlingen inom östra Sörmland går framför allt från och till Nyköping, men även till Oxelösund, Trosa och Gnesta. Utanför länet är det Stockholm som lockar. Trosa är den kommun i Sverige som kommer att växa mest de kommande fem åren och det är just närheten till Stockholm som gör kommunen så attraktiv. Närheten möjliggör ett familjeliv i en mindre stad, men med fortsatt möjlighet att jobba inne i huvudstaden.

Det är en bra plan: att bo och leva i Sörmland men att arbeta i Stockholm. Men pendlingen blir sällan så smidig som man tänkt sig.

Bara den senaste veckan har det varit trafikkaos på E4 till följd av ett felplanerat beläggningsarbete som orsakade kilometerlånga köer och flera olyckor har lett till framkomlighetsproblem. På järnvägen är tågen ofta försenade och ibland kommer de inte fram alls. Vi som är vana pendlare vet att ursäkterna är många: signalfel, växelfel, väderförhållanden, personalbrist eller trasiga vagnar. Och ibland kommer ingen förklaring alls.

Vardagen måste gå ihop. Och om pendlingen inte fungerar gör vardagen inte det.

Att pendlare möter utmaningar är egentligen inte konstigt. Underhållsskulden på våra vägar och järnvägar uppgick 2023 till strax under 80 miljarder kronor. Det är alltså drygt 18 gånger mer än hela Nyköpings kommuns nettobudget för 2024. Under perioden 2026–2037 kommer det behövas ytterligare 150 miljarder kronor för att klara av både nödvändigt underhåll och redan beslutade investeringar, enligt Trafikverket. Underhållsskulden förklarar självklart inte alla utmaningar, men den är ändå en stor bov i dramat.

Trots att det finns en bred politisk samsyn om vilken utmaning vi står inför, är det lite som sker på området. Infrastrukturpolitiken har länge präglats av ett lappande och lagande där man skjutit problemen på framtiden. Olika regeringar har gjort olika insatser här och där, men ett helhetstänk har saknats.

Framför allt verkar nya projekt vara betydligt mer intressanta för politiker än underhåll – även om det sistnämnda kanske är viktigare. Att Ostlänken är på gång är givetvis glädjande och förhoppningsvis kan den förbättra en del av situationen, men utan underhåll av vägarna och järnvägarna i övrigt är frågan hur stor nettovinsten blir.

Kanske saknas satsningar på underhåll för att det inte är ett populärt projekt. Det vinner knappast några val. Därtill handlar det om enorma investeringar som lämnar lite utrymme till andra, mer spektakulära, projekt att visa upp för väljarna.

Ändå är en helhetsöversyn, långsiktighet och satsningar på underhåll precis vad som behövs.