Ledare: Armkroken med Finland räcker inte längre till

SVT-programmet Agenda bjöd söndagstittarna på två timmars diskussion om svensk försvars- och säkerhetspolitik i en ny tid. Den svenska positionen mer utsatt än på 40 år. Sverige behöver rustas, inte enbart ur ett militärt perspektiv utan lika mycket ur ett civilt. Vi kan och ska inte stå resurssvaga om Sverige utsätts för aggression. Vi ska ha kraft nog att försvara oss mot militära anfall –  och mot andra typer av angrepp, som syftar till att underminera samhällets motståndskraft. 

Men vi kan i detta inte stå ensamma. Inte heller en armkrok med Finland räcker.

Våra finländska vänner verkar ha landat i just den slutsatsen. Alla grannar till Ryssland som står ensamma eller i par med begränsad uppbackning är i dag möjliga invasionsmål, enligt rysk maktpolitik. Det här är olika svårt att ta in för de svenska partierna. 

Ett nej till Nato bygger ofta på det kalla krigets analysramar. Där det fanns ett utrymme mellan de i huvudsak västliga demokratiernas Nato och den kommunistiska Warszawapakten. Så är det inte längre.

De tidigare Allianspartierna är för en Nato-anslutning. Sverigedemokraterna vill ha en option att gå med, ett kanske. Övriga har hittills landat i ett nej, men det ett nej som inte längre håller måttet utan en enorm försvarssatsning under lång tid, med säg fem procent av BNP årligen och en omfattande plikttjänstgöring som inbegriper i princip alla. 

Om vi tar det på allvar.

Det parti som senast gick från nej till ett ja till Nato var Centerpartiet, det var vid stämman 2015. Det kalla krigets analysramar höll inte längre. Samtiden var något annat. I dag har Socialdemokraterna, såsom landets nu största parti, ett givet ansvar att ta in det läge som är. Det som S hittills har bejakat är resurstillskott för ett starkare svenskt försvar med ett Nato-medlemskap, inte utan. Vi se också hur tonlägen och argumentation inom Socialdemokraterna gradvis börjar ta höjd för möjliga förändringar. Men det går inte fort och regeringen måste vara redo att agera.

Socialdemokraterna har inte heller en ensamrätt på hur svensk säkerhetspolitik ska förändras, men som regeringsparti är ansvaret extra tydligt. Om Finland säger ja till Nato, vilket alltmer tyder på, då blir det ett svek om inte den svenska riksdagen aktivt prövar frågan. 

I valet mellan samarbete och isolering har Sverige redan valt väg. Vi har valt samarbete, som Centerledaren Annie Lööf formulerade det i Agenda. Socialdemokraterna har en hemläxa att göra – och det med visst tempo. 

Finland har en lång gräns mot Ryssland, den både fascistiska och nysovjetiska stat som i dag hotar hela den europeiska säkerhetsordningen. Det är Ryssland som invaderar grannar som inte har ett avskräckande stöd bakom sig. Ukraina vill inte ha krig, likväl blev det krig. Finländarna ryggar inte i första taget, så när de signalerar att ett Natomedlemskap är på agendan, är det inte något nyckfullt. Ett svenskt Natomedlemskap kan bara bli verklighet tillsammans med vår närmaste allierade. 

Vi kan inte lämna Finland ensamt, lika lite som vi kan stå ensamma kvar.  

Putin-Ryssland lär inte invadera Sverige eller Finland i morgon, regimen har därtill förlorat alltför mycket i kamp med det ukrainska försvaret. Men hotet är aktivt. Så länge Ryssland drivs av en regim som vill dominera sina grannländer har Sverige och Finland att stärka sin säkerhet så mycket det bara går. 

Dörren till Nato står öppen. Ditåt bör vi gå, i så samlad tropp som möjligt, så snart vi kan och med bestämda steg.