Arvet efter Olof Palme som vi måste förvalta bättre

Det är 30 år sedan statsminister Olof Palme (S) mördades. Ledarsidans Simon Palme gör en personlig politisk betraktelse om sin släkting som valde att ställa sig till vänster om den politiska mittlinjen.

Simon och Olof Palme

Simon och Olof Palme

Foto:

Ledare2016-02-27 08:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

På söndag har det gått 30 år sedan mordet på Olof Palme. Det var ett mord som gav svenskarna insikt om en ny värld där vår öppenhet och demokrati inte längre kunde tas för given. Det var ett mord som försatte ett helt land i ett trauma som fortfarande sätter sina spår.

Att både vara Olof Palmes kusinbarnbarn och samhällsengagerad på andra sidan av det politiska spektrat har förstås ofta föranlett många att fråga mig hur saker och ting verkligen hänger ihop. Det är varken ovanligt eller särskilt märkligt att olika personer har frågat hur jag ser på den gamla demokratiske socialisten som en gång rökte cigarrer med Fidel Castro på Kuba. Statsmannen som närapå socialiserade det privata näringslivet genom att genomföra LO:s krav löntagarfonder. Den skandalomsusade polemikern som klöv landets opinion isär.

Som Henrik Berggren, författare till Palmebiografin Underbara dagar framför oss, skriver finns inget enkelt eftermäle. Många motsättningar kantrar individualisten från Östermalm som blev ledare för Sveriges arbetarkollektiv. Men för den som vill förstå fanns ändå en röd tråd genom hans engagemang. De utgångspunkter i jämlikhet och individuell frihet som föranledde Olof Palmes politiska gärning eggade även hans farfar, Sven Palme. Sven var liberal riksdagsledamot och försäkringsman vid sekelskiftet 1900 och arbetade bland annat för ett rättvist socialförsäkringssystem, för frihandel och för äganderätt. Det gällde även Olof Palmes kusin tillika undertecknads farfar, Rutger Palme, som var konservativ moderat och ordförande för Stockholms kommunfullmäktige 1976–1982. Trots att åsikter och partitillhörighet skiljde dessa tre besläktade politiker åt, fanns där ändå likheter i utgångspunkter och engagemang. Jag vågar påstå att alla dessa tre politiker hade ett genuint engagemang för att göra världen till en bättre plats – även om många personer genom tiderna anklagat Olof Palme för karriärism och opportunism.

Olof Palmes gärningar för Sverige har varit blandade. En god sak var att han tillförde en ny intellektuell amerikansk ton i den svenska politiska debatten; något han troligen hämtade från sin tid vid Kenyon College i Ohio, USA. Genom att lägga tonvikt vid de politiska idéernas relevans för de politiska besluten och sin konfliktsökande debattstil skapade han engagemang, både bland de som hyllade och de som hatade.

I skuggan av mordet har Olof Palme blivit en svensk hjältesymbol i paritet med John F Kennedy i USA. Palme hyllas numera i alla möjliga läger. Vi ska dock inte glömma att det ofta fanns fog för det stora Palme-motståndet. På många sätt var han en av de mest skadliga statsministrar Sverige har skådat. Hans kamp för löntagarfonder var i praktiken ett förakt mot konkurrenssamhället och mot ett blomstrande näringsliv. Han höll hårt i statliga monopol som gjorde det svårt att skapa innovationer och släppa tv och radio fritt. Trots hans retoriska engagemang för svensk neutralitet i utrikespolitiken, drev han i praktiken en osolidarisk linje som motsade hans övriga internationella engagemang. Hans oförmåga att kritisera det totalitära Sovjetblocket innebar i praktiken ett försvar för den järnridå som försatte delar av Europa i ofrihet och misär. Här slog Palmes engagemang fel.

Som politiker och debattör tog Olof Palme strid för ett öppet och fritt samhälle där människor skulle kunna förverkliga sig själva. Det är ett arv som vi i dag måste förvalta bättre. Som statsminister ville Olof Palme leva ett normalt och lugnt liv. Han bar aldrig någon säkerhetsväst – inte heller för tiden vid mordet. Vissa skulle hävda att det var naivt, men faktum är att han ändå inte skulle ha överlevt skottet även om han hade burit en sådan. I tider av rädsla och desperation inför terrorhot och internationell osäkerhet måste vi hålla hårt i det lugn och den öppenhet som Olof Palme stod upp för. Dessutom ska vi hålla den intellektuella tonen i den offentliga politiska debatten. Dessa arv hör nämligen till det främsta som Olof Palme lämnade efter sig.

Palmemordet är ett trauma som har satt den svenska öppenheten och demokratin på spel allt sedan dess. Men nu har 30 år gått. Vi måste stilla vår iver och samla oss inför faktumet att själva mordgåtan förmodligen aldrig får någon helt säker och slutgiltig lösning. Det enda som vi kan göra för att hedra det allra bästa i Olof Palmes gärning är att fortsätta stå upp för öppenheten och demokratin med samma brinnande engagemang som han själv hade.

Simon Palme
Statsvetarstudent och frilansande ledarskribent