Det spelar ingen roll att du offentligt erkänt din kärlek och gift dig med en person du älskar. Det spelar ingen roll vad du känner. Om du inte använder rätt ord eller kan prata om ditt sexualliv på det sätt Migrationsverket bedömer som trovärdigt kan du utvisas, till ett land där du riskerar förföljelse och dödsstraff. Med detta anklagar de dig indirekt för att ljuga om att du älskar din fru. Detta är vad som just nu händer Davita, en lesbiska kvinna från Uganda som nu riskerar utvisning efter beslut från Migrationsverket och Migrationsdomstolen.

Problemet är mycket större än ett enskilt fall. RFSL har under lång tid lyft hur migrationsprocessen för HBTQ-personer bygger på stereotyper och fördomar. Om en individ inte passar mallen av hur till exempel en homosexuell man “ska” uppföra sig enligt vår svenska föreställningsvärld riskerar de att inte blir trodda och därefter utvisade till länder där deras kärlek är olaglig. Är det verkligen rimligt att en person från en kultur där sex är tabu ska prata om sin sexualitet i detalj med en statlig myndighet? Är det verkligen ett träffsäkert sätt att bedöma huruvida någon hyser riktig samkönad attraktion?

Det framstår som absurt att vårt migrationssystem är utformat på de sättet att ett äktenskap med en person av samma kön eller ett aktivt engagemang i HBTQ-organistationer inte ses som “tillräckligt homo” för svenska myndigheter. Det är inte möjligt att läsa tankar och det är därför inte möjligt att veta till hundra procent vad någon faktiskt känner eller tänker. Vad som däremot framstår som helt orimligt är utvisa individer som offentligt visat samkönad kärlek eller som aktivt engagerat sig för HBTQ-frågor till länder där bara den blotta misstanken kan medföra livsfara.

Kriterierna har utformats för att undvika att människor “fuskar” och ljuger om sin sexualitet eller könsidentitet för att beviljas asyl. Det är som sagt inte möjligt att läsa tankar. Det är en stor utmaning att skapa ett system som inte bygger på godtyckliga frågeställningar. Människan är dock alltför komplex för att det ska vara möjligt att få en helt och hållet rättvisande bild av den identitet enligt ett standardformulär.

HBTQ-personer på flykt förtjänat en rättssäker process, där deras berättelse analyseras utifrån kontext och inte en särskild mall för hur de borde vara. Davita riskerar nu att utvisas. Våra myndigheter påverkas sällan av namninsamlingar, vilket är fullt rimligt. Men hennes situation visar tydligt att processen måste förändras.

I Sverige slår vi oss ofta på bröstet för hur långt vi har kommit. Det sägs att den svenska kulturen accepterar alla för den de är. Vår kultur och hur välkomnande den är används till och med som ett slagträ i debatt om invandring. Bland annat Ebba Busch har sagt att våra "svenska värderingar" och HBTQ-personers säkerhet hotas av den muslimska invandringen. Men hur välkomnade är vi egentligen när individer som Davitas förnekas sin identitet för att de inte är gay på det svenska sättet?