Frågorna om civilt försvar och beredskap skjuts steg för steg på framtiden. Propositionen om totalförsvaret som enligt planen ska komma i september kommer inte att ha svar på hur Sverige ska ha moderna, tåliga och relevanta beredskapslager för exempelvis läkemedel och livsmedel (SvD 20/8). Det finns inte heller en politisk majoritet bakom en sådan proposition. Ansvaret är regeringens – och inrikesminister Mikael Dambergs.
Om svar saknas på det relevanta är det svårt att samla brett stöd. Redan 2017 påtalade Försvarsberedningen behovet av att rusta det civila försvaret, samhällsskyddet för svåra och omfattande påfrestningar under tider av militär och/eller civil kris. Civila och militära kriser kan gå i och om varandra. Vår tid kräver en beredskap med faktiskt innehåll, inte bara en plan för att så småningom skaffa sig detta. Hellre börja med det som går, än att avvakta tills varenda fråga har fått ett fullödigt svar.
När hela världen snabbt behöver tillgång till begränsade resurser tar de kommersiella lagren snabbt slut. Den som då har ett skafferi att plocka ur, om än begränsat, har bättre förutsättningar att lösa akuta problem än andra. En del behov måste vi ha kraft att lösa nationellt, exempelvis livsmedel. Annat, som vissa läkemedel, behöver köpas med beredskapsmarginal från en internationell marknad.
Det är ingen tvekan om att det är komplicerade frågor. Men det håller inte, som SvD skriver, att ”en fungerande försörjningsberedskap skjuts på en odefinierad framtid bortom utredningsstadiet”. Regeringen har ansvar för att inte bara prata beredskapsbehov, utan att leverera innehåll. Är det återigen så, som ett eko av Försvarsmaktens situation, att det S-styrda Finansdepartementet inte vill lägga ut de skattemedel som måste till?