De som inte behöver hålla sams till varje pris har det lättare. Det finns alltså ingen rimlighet i att kräva att oppositionen i riksdagen lanserar en gemensam budget. Det går inte ens att kräva något som går ihop med de övrigas prioriteringar. Det är variationen, mångfalden som är tjusningen i det läge som är.

Det är alltså inte som under förra mandatperioden att det finns tillräckligt med mandat inom oppositionen för att sätta stopp för regeringens planer. Därför blir dagen då oppositionspartierna presenterar sina egna budgetar främst en möjlighet för varje parti att lyfta fram det egna, det som inte har behövt kohandlas om med andra. 

Socialdemokraterna drog den avgångna regeringens kort med självuttalad återhållsamhet och egna varianter av den nya regeringens förslag om begränsning av drivmedelspriserna. Centerpartiet lyfte egna hjärtefrågor som sänkta arbetsgivaravgifter, insatser för att stärka klimatomställningen samt förslaget om en tydligt avgränsad skattesänkning för just landsbygdsbor med höga drivmedelskostnader. Miljöpartiet lyfte fram en egen klimatsatsning samt en skattesänkning riktad till landsbygden plus en mer ambitiös biståndspolitik. Och Vänsterpartiet sade förstås nej till skattesänkningar, ville ge mer stöd till kommuner och regioner samt stimulera en utveckling av en ”folk-elbil”.

De väljare som röstade på respektive parti känner igen sig, nickar bekant och spåren av valrörelsen i budskapen. Det fanns aldrig något block vid sidan av Kristerssons gäng, bara fyra partier som tyckte att den SD-anknutna konservatismen drog åt fel håll. 

En mandatperiod är ett maratonlopp, oppositionen tränar för 2026 – var för sig. Regeringen får förstås sina fiskar varma redan nu, men det finns heller inga överenskommelser om att låtsas vara sams.