Har regeringen mörkat för – eller försvårat insynen för – Coronakommissionen? Det ser så ut. I fokus har stått ett antal möten med en grupp statssekreterare från de mest berörda departementen, kallad Gruppen för strategisk samordning (GSS), och de minnesanteckningar som gjorts där. 

Först fanns det inga anteckningar. Sedan var det inte självklart att dessa kunde lämnas ut. Nu, efter ett idogt granskande av Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad, finns det tydligen sådana dokument som Coronakommissionen faktiskt kan ta del av. 

Granskningen av pandemihanteringen, kommissionen, har regeringen själv tillsatt. När Coronakommissionen offentligt klagar över att regeringskansliet inte gett utredningen tillgång till allt material som behövs till granskningen, har det gått långt. 

Varför är detta då så viktigt? Jo, ska vi lära oss något av samhällets krishantering – och se till att den ska fungera bättre nästa gång, då får inte väsentliga uppgifter gömmas undan eller tappas bort. Självklart kan de aktuella minnesanteckningarna vara ganska harmlösa, men att det tar emot att lämna ut dessa sänder inte sådana signaler. 

Det är förstås jobbigt för en regering om det tas fram dokumentation som visar på egna svagheter och annat som skulle ställa den i sämre dager än vad den vill framstå som. Mediebilden skulle ju bli negativ. Men så är det med granskningar. Allt går inte – och ska inte – kunna styras undan och trubbas av med riktad kommunikation eller medvetet valda otydligheter. 

Situationen är ytterst penibel för regeringen, för statsminister Magdalena Andersson såväl som för socialminister Lena Hallengren (S). Den sistnämnda bedyrade inför Socialutskottet att hon och regeringen gjort sitt yttersta för att ge Coronakommissionen tillgång till alla uppgifter, men så var det tydligen inte. Det vet vi nu, tack vare en visselblåsare. 

I det här sammanhanget har paralleller dragits till hur regeringen Göran Persson (S) försökte gömma undan backup- och säkerhetskopior om tsunamikatastrof-hanteringen 2004-2005, de så kallade tsunamibanden. I stället för att göra dessa tillgängliga i en tid då valet 2006 närmade sig. Det är bevisligen svårt för en regering att se allmänintresset när egenintresset är extra stort. 

Ibland går det att visa vad som skett, ibland inte. Minns Transportstyrelseskandalen 2017, minns Nuonaffären 2014. Alla regeringar har brister. Alla regeringar gör fel. Å andra sidan är alla granskningar inte alltid partipolitiskt oberoende. Men Coronakommissionens roll och uppdrag är det. Därför är det förstås en självklarhet att kommissionen ska få se vad den har i uppdrag att granska. 

Vad som sedan utifrån detta hamnar i slutrapporten om en månad, det är upp till granskarna. Inte regeringen.