Det kan kanske tyckas märkligt att den nya statsministern, Magdalena Andersson, tillträder med grundförutsättningen att regera på andra partiets budgetförslag – eller mer specifikt andra partiers ändringsförslag i regeringens budget. Om makten bara handlade om budgeten vore det onekligen orimligt.

Så enkelt är det inte. Med regeringsmakten kommer mycket mer, allt från utnämningsmakt och utredningsmakt till myndighetsstyrning. Själva positionerna i vardagssamtalet spelar också roll. Det är därför ett parti som Socialdemokraterna alltid vill ha makten, till nästan varje pris. Även om utrymmet att föra egen politik blir kraftigt begränsat.

Även om S och Miljöpartiet nu ska styra på andras budget så har regeringen Andersson likväl ett handlingsutrymme. Inget hindrar regeringen – må det vara ett eller två partier – från att söka allierade i allehanda sakfrågor och samla stöd nog i riksdagen för att kunna vinna en votering över den högernationella koalitionen med M, SD och KD, exempelvis. 

Vi har under mandatperioden sett hur tidigare praxis i budgethanteringen gröpts ur. Även om Centerpartiet nu valde att hålla fast vid praxis att bara rösta på eget budgetförslag är den begränsningen allt annat än given längre. Vänsterpartiet röstade på S/MP-budgeten. Under pandemitiden såg vi också i januari 2020 hur en ändringsbudget landade i riksdagen. Där samsades Vänsterpartiet med Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna om specifika utgiftsförändringar. Det handlade då om statsbidragen till regioner och kommuner, samt att andra reformer då ströks för att täcka utgifterna.

Räkna med att regeringen nu nagelfar det vinnande budgetförslaget i jakt på utrymmen att förändra. Även om ramarna för budgeten är satta går det att omfördela utgifter – eller till och med stryka något. Om det finns stöd i riksdagen.