Nyttan med att kunna ta en särskild hänsyn av ömmande skäl är att rigida regelverk inte alltid ger rimliga svar i komplicerade lägen. Att göra undantag är inte någon millimeterrättvisa, men ofta både anständigt och värdigt.
När regeringen – och dess i sammanhanget allt annat än förtroendeingivande justitieminister Morgan Johansson (S) – gör helt om och nu säger att tolkarna som hjälpt svensk personal i Afghanistan ska kunna få skydd i Sverige, är det med ryggen mot väggen. Tänk att begrepp som medkänsla, lojalitet och anständighet ska vara politiskt så svårt att stå upp för i vår tid.
Att Sverige i slutet av Alliansregeringens tid – via en dialog mellan försvaret och Migrationsverket – tog ansvar för de tolkar som varit anställda av Försvarsmakten under 2013-2014 var inte ett utslag av nåd, utan av just anständighet. Det gällde sammanlagt 69 personer, anställda och anhöriga. Den personal som då inte ingick i den grupp som fick hjälp 2014 – ungefär 15 personer – samt personal som uthålligt har stöttat den svenska insatsen i Afghanistan sedan dess, bör behandlas på ett lika värdigt sätt.
De finns och de förtjänar att ses.
Det är inte bara Sverige som har att hantera utsattheten för lokala medarbetare i Afghanistan. Den multinationella insatsen, vars långsiktiga uppdrag och mål nu går om intet, gör att många demokratier har ett ansvar att ta. Där talibanerna drar fram finns ingen nåd för den som jobbat för den västerländska hjälpen till Kabul-regeringen. Det humanitära läget i landet kommer att bli allt värre.
Men det var först när samtliga riksdagspartier utanför regeringen – mer eller mindre – krävde det som regeringspartierna faktiskt bytte fot om tolkarna. Och i den skamlösa kommunikationsstyrningens tid hävdade att man inte ändrat sig alls.
Innan det nya beskedet kom hade allt från tal om orimligt ministerstyre till varningar om en annalkande hord av 10 000 afghaner, lyfts från regeringskansliets och justitieministerns sida. Sorgligt nog.
Likväl är det ju vettigt att det rimliga svaret nu ges: svenska myndigheter anstränger sig för att spåra de afghaner som har arbetat med och bistått svenskarna på nära håll, även personer som formellt sett har varit anställda av underleverantörer eller andra västländer i koalitionen.
Men de retoriska spåren av vår inhemska invandringsdebatt, där rösterna som främst ser invandrare som något farligt kommit att dominera i alltfler partier, det ska vi också vara noga med att se i detta: en ängslighet för kraften i främlingsfientliga vindar. En migrationspolitik utan utrymme för individuellt ömmande skäl får alltför lätt monstruösa inslag.