Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Förutom att vara en tidlös roman lyckas Charles Dickens "Två städer" även kärnfullt sammanfatta innehållet i en valrörelse.
Med en månad kvar till valdagen finns det gott om anledningar att se fram emot den demokratiska högtiden. Men fram till dess är valrörelsen också en period då mindre genomtänkta idéer presenteras. Ett av dem är Kristdemokraternas senaste förslag. Nyligen föreslog partiet att polisen ska ges möjlighet att använda det så kallade PKU-registret för att stärka rättsväsendets möjlighet att utreda brott (TT 5/8).
I biobankslagen regleras bland annat hur PKU-registret får användas. Där finns blodprov från miljontals personer som har fötts på ett svenskt sjukhus sedan mitten på 1970-talet. Blodproverna tas med föräldrarnas samtycke och är dels till för att upptäcka sjukdomar, dels för att användas anonymt i forskningsstudier.
Om förslaget skulle bli verklighet innebär det ett enormt bakslag för den personliga integriteten. Det äventyrar tilltron till både hälso- och sjukvården, för att inte tala om hur det skulle påverka viljan att bidra till framtida forskning.
Främst på grund av att premisserna för blodproverna ändras först i efterhand. Om staten skulle kovända i en fråga av så stor principiell vikt, vad är andra löften från det offentliga egentligen värda?
Polisiär tillgång till PKU-registret är inte ett nytt förslag. Så sent som 2016 tillsatte regeringen en utredning som skulle undersöka möjligheterna att använda registret för brottsutredande ändamål. Som tur är landade utredningen i att det även fortsättningsvis ska vara otillåtet (SOU 2018:4).
Förslaget visar även prov på ett kortsiktigt tänk. De potentiella förtroendeskadorna i relationen mellan staten och individen är svåra att överblicka. Klart är att väldigt många skulle höra av sig till biobanksregistret och utöva sin lagliga rätt att slänga det lagrade blodprovet i papperskorgen. Då skulle de negativa konsekvenserna främst drabba forskningen, och i förlängningen de patienter som är i allra störst behov av medicinska framsteg.
Bristen på långsiktighet går att se i andra delar av rättsområdet. Att en enig riksdag insisterar på 10 000 fler polisanställda till 2024 är ett exempel. Istället för att bedöma vilka kvalitetskrav man riskerar att tumma på för att lyckas utbilda tusentals poliser under en relativt kort period, har man snöat in sig på en specifik siffra och ett specifikt årtal.
Men att ett sådant förslag återigen tas upp till diskussion sätter fingret på hur lågt den personliga integriteten värderas i dagsläget. I princip varje åtgärd som stärker brottsbekämpningen är till godo, tycks allt fler politiker resonera.
Det är ett huvudlöst sätt att se på viktiga frågor som kräver avvägningar mellan rättsväsendets effektivitet och varje individs personliga rätt till integritet. Frågan är vad en förbättrad uppklaringsprocent inom polisen är värd om friheten och den personliga integriteten stryker med längs vägen.