Det är lätt att säga att det aldrig ska utgå straffrabatter för unga brottslingar. Det signalerar en nolltolerans och en allvarsgrad. Problemet följer dock med frågan om vad vi vill åstadkomma med straffet.
Hårdare tag kan fungera avskräckande, men det ska också finnas drivkrafter för den dömda att bryta med det kriminella livet. Rehabilitering är den nåd som vårt rättssystem bär på, vid sidan om straffet.
Viktningen mellan straff och rehabilitering kan diskuteras. I en tid där unga lätt dras in i grova gängkriminalitet, kan för generösa straffrabatter leda till att yngre pressas till grövre brott, för att de kommer lindrigare undan om de döms. En alltför överslätande syn på ungas mängdbrottslighet riskerar också att underminera rättssystemets tyngd.
I början av sommaren lade regeringen sitt förslags om slopad straffrabatt för unga myndiga, vid grova brott. Regeringens analys, baserad på Ungdomsreduktionsutredningen från ifjol, är att utdömda straff inte tillräckligt återspeglar brottslighetens allvar.
Detta är också en följd av de partiöverskridande samtalen från ifjol om hur gängkriminalitet ska motverkas. Allt slutade i oenighet, men både regeringen och Moderaterna lanserade åtgärdsprogram. Något måste göras, men på flera sätt.
Utöver justeringen av straffrabatter måste ett lika stort politiskt engagemang till för hur det förebyggande arbetet mot gängens rekrytering av unga ska bli mer effektivt. Det låter måhända inte lika tufft, men det gäller de sociala myndigheternas arbetsformer, verktyg och kompetenser, såväl som polisens. Att tidigt lyckas bryta en brottsbana hos unga är ett mycket tungt vägande samhällsuppdrag som motverkar framtida brottslighet.