Flera tunga framtidsnamn inom Centerpartiet avstår från att kandidera till riksdagen 2022. Är det en följd av politikens omvälvningar eller en påminnelse om livets gång? Svaret är till synes båda delarna.
Det väcker fullt rimliga och stora reaktioner när Centerpartiets ordinarie ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström lämnar den politiska scenen för de kommande fyra åren. Han är för tillfället föräldraledig.
Källström är 34 år, riksdagsledamot sedan 2010 och kommen från Fälldin-land. Att kalla Ångermanland för detta är rimligt. Thorbjörn den trygge var partiets senaste statsminister. Starka centerledare har en tendens att komma från den delen av landet. Det är också välkänd Hedlund-terräng och given Olofsson-mark. Platser som Mo i Rådom, Ås i Ramvik och Högsjö är hemman med djup centermylla. Emil Källström är också en sådan där politiker som kan skapa sin egen plattform och växa med den.
Det är inte bara Källström med stark position på hemmaplan och en löftesrik framtid som väljer att lämna riksdagen inför valet. Även landsbygdspolitiska talespersonen Kristina Yngwe, som sedan över fem år tillbaka ingår i partiets verkställande utskott, har gett ett likalydande besked.
Förste vice partiledaren Anders W Jonsson, snart 60, kliver också ned från verkställande utskottet, efter två längre inhopp som vikarierande partiledare för Lööf. Med Fredrick Federley också ute ur politiken och det verkställande utskottet kommer partistämman i höst att bli en intressant övning. Vilka andra träder fram? Med vilken position?
Det som sker är en tydlig åderlåtning av Centerpartiet i riksdagen. I politiken kommer det alltid ersättare, rotation och variation är ofta sunt. Samtidigt spelar det roll vem som lämnar och varför.
Att ha flera jämförelsevis yngre, men skarpt prövade och erfarna politiker är i dag att ha givna ministerkandidater. Inget parti har ett överskott på detta. Även om C har en partiledare som Annie Lööf, med en ohotad position. Hon har en bit kvar till 40-årsåldern och i höst har Lööf haft partiledaruppdraget i tio år.
Finns här en underliggande en höger-vänsterkris? Ja, alliansens sammanbrott är en faktor. Vägen till regering är längre och krångligare. Alliansen erbjöd ett inarbetat nätverk för många. Centerpartiets – och Lööfs – vägval att stå obundet inför 2022 är nu något annat. Trots ett mycket begränsat mått av intern kritik.
Att stå utan givna vänner i en liberalt och grönt sinnad mitten med starka borgerliga drag, är obekvämt och riskfyllt. Det tär och det sliter. Det har Centerrrörelsen hanterat förut, inte minst på Bondeförbundets tid.
Risken är dock att som C-företrädare stå låst i ett läge efter valet, där den enda framkomliga vägen är att förhandla med Socialdemokraterna om fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Utan alternativ annat än att avstå. Det är en helt annan position än den som födde januariavtalet – och med helt andra prislappar.
Det övergripande maktpolitiska perspektivet är relevant sett till hur landet styrs nu och i framtiden. Men allt i livet är inte politik och positioner, inte för en begåvad politiker. Annat lockar och pockar. Att lämna rikspolitikens vardag, att bredda och bygga upp sin meritlista med annat innehåll är ingen reträtt. Kanhända även med sikte på en framtida återkomst. För centerpartister är det en given tid mellan sådd och skörd, även inom politiken. Inte minst i Fälldin-land.