Vi kan inte och ska inte behandla barn som vuxna.
Hårdare tag har varit regeringens signum sedan den tillträdde för drygt två år sedan. Skärpta straff för den som begår grova brott och påverkar samhället i en otrygg riktning är rimligt. Samtidigt finns det en gräns. När hårdhandskarna blir för hårda och den viktiga vetenskapliga förankringen är på väg att gå förlorad. Där är vi nu.
Redan 2022 slopade den dåvarande vänsterregeringen ungdomsrabatten för lagöverträdare i åldern 18–20 år vid allvarlig brottslighet som till exempel våldtäkt, mord, grov misshandel och grovt rån. Reglerna lämnades oförändrade vid mindre allvarlig brottslighet och i situationer där gärningsmannen är mellan 15 och 17 år. I somras föreslog regeringens särskilda utredare Gunnel Lindberg, tidigare bland annat överåklagare, att ungdomsrabatten ska slopas helt för myndiga individer samt att straffminskningen för 15-17-åringar fortsättningsvis ska göras i ”skälig omfattning”. Allt detta kan ses som godtagbart.
Men häromdagen presenterades ytterligare förslag om skärpningar. Den 28 januari tog regeringen emot slutbetänkandet av “Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare” från Lindberg. Nu föreslår hon bland annat att man bör sänka straffbarhetsåldern till 14 år för den som har begått ett allvarligt brott. Det gäller handlingar med ett minimistraff på fängelse i fyra år eller mer.
Straffbarhetsåldern i Sverige har sedan mitten av 1800-talet legat på 15 år. Det finns goda skäl för det: människor i lägre tonåren är barn. Deras hjärnor är långt ifrån färdigutvecklade. För det första innebär det att barnen inte till fullo förstår konsekvenserna av varje handling. För det andra att det förhoppningsvis finns goda möjligheter att hjälpa dem att välja en annan sorts liv än gängkriminalitet.
En sänkt straffbarhetsålder skulle inte bara påverka dem som drabbas. Det skulle påverka hela samhället i en obehaglig, hårdare, riktning.
En straffbarhetsålder på 15 år har gällt sedan mitten av 1800-talet. Det finns goda skäl till det.
I nuläget visar statistik från Åklagarmyndigheten att antalet fall där det väcks så kallad bevistalan, och barn ställs inför rätta, har blivit avsevärt fler sedan en lagändring 2023. Det är bra. Bevistalan innebär att skuldfrågan utreds och brottsoffer och samhälle ges möjlighet till förståelse och i viss mån upprättelse, men att det inte döms ut något straff. Barn som är skyldiga till allvarliga brott släpps inte vind för våg. De omhändertas och följs upp på olika sätt för vård och rehabilitering.
Precis som Fredrik Malmberg, direktör för Institutet för mänskliga rättigheter, påpekar måste lagstiftare och rättssystem ta hänsyn till barns fysiska och psykiska utveckling samt känslomässiga och utbildningsrelaterade behov. Något även FN:s barnrättskommitté framhåller.
Regeringen måste därför säga nej till att sänka straffbarhetsåldern. Vi kan inte, ska inte, behandla barn som vuxna, inte ens när de begår mycket allvarliga brott. Sverige är inte USA där barn sätts i fängelse.