En välfungerande socialtjänst är en förutsättning för att alla barn ska tillförsäkras en trygg uppväxt oavsett familjebakgrund. Lagstiftningen i sin nuvarande utformning är dock ineffektiv. Barn som lever under svåra familjeförhållanden garanteras inte hjälp innan situationen har gått så långt att ett omhändertagande med tvång blir aktuellt. Frågan är hur många av dessa barn som hade kunnat fångas upp av socialtjänsten i ett ännu tidigare skede.
I januari 2021 presenterades utredningen Hållbar socialtjänst – En ny socialtjänstlag (SOU 2020:47). Det är den största översynen av socialtjänsten på trettio år. I utredningen betonas att det förebyggande perspektivet och barnets rättigheter enligt barnkonventionen ska genomsyra socialtjänstens arbete. Trots detta behandlas inte frågan om utvidgade befogenheter inom ramen för socialtjänstlagen – något som bör inkluderas i det slutliga lagförslaget. Åtminstone om regeringen nu menade allvar med att göra Barnkonventionen till svensk lag år 2020.
Socialtjänstlagen bygger på frivillighet, vilket innebär att insatser från socialtjänsten alltid kräver samtycke. Vad gäller barn och unga samtycker vårdnadshavaren i barnets ställe, men från den dag barnet fyller femton år krävs därutöver även barnets samtycke när socialtjänsten sträcker ut handen. Tvångsåtgärder enligt lagen om vård av unga aktualiseras först när påkallat samtycke saknas och det står klart att barnet är i behov av vård, antingen med anledning av förhållanden i hemmet eller på grund av den ungas eget beteende. Lagen om vård av unga gör det möjligt att omhänderta någon mot såväl vårdnadshavarens som barnets vilja.
I en liberal demokrati är det centralt att var och en har ett starkt skydd från statliga ingrepp, eftersom den enskilde befinner sig i ett ojämnt maktförhållande gentemot det allmänna. Utgångspunkten är också att individen vet bättre än staten hur hon ska utforma sitt liv. Principen om frivillighet vid sociala insatser är därför en förutsättning för att slå vakt om den enskildes frihet.
Enligt Barnkonventionen ska barnet betraktas som en självständig rättighetsinnehavare. Samtidigt är barnet omyndigt och beroende av att föräldrarna fattar lämpliga beslut i dess ställe – något som inte alla föräldrar klarar av. Staten och socialtjänsten bör därför fungera som den yttersta garanten för att säkerställa att alla barn får likvärdiga förutsättningar i livet.
Problemet med gällande socialtjänstlag är att det saknas effektiva verktyg för att hjälpa utsatta barn i tid. Utan föräldrarnas samtycke står socialtjänsten handfallen till dess att barnet far så pass illa att ett tvångsomhändertagande enligt lagen om vård av unga blir aktuellt. Socialtjänstlagens krav på samtycke hindrar alltså det allmänna från att ingripa i god tid. Det innebär att föräldrarnas vilja ges företräde framför barnets intresse.
En god lösning vore att socialtjänsten får möjlighet att sätta in stödinsatser i förebyggande syfte, mot föräldrarnas vilja. På så sätt kan alla barns rättigheter tas hänsyn till i största möjliga utsträckning. Föräldrarnas makt bör sluta där barnets rättigheter börjar.