Idrott främjar både inlärning, hälsa och integration. Därför är det viktigt att fler barn i ekonomiskt svaga områden ges möjlighet att delta. Utan föräldrarnas stöd är det dock svårt att nå dit. 

Det är bra för barn och unga att röra sig. Barn som håller på med idrott och är engagerade i någon förening får ofta ett försprång på flera sätt. Det mest uppenbara är att motion i unga år grundlägger en hälsosam livsstil som följer med in i vuxenlivet. Forskning har även visat att det finns ett samband mellan fysisk aktivitet, inlärning och studieresultat. Träning stärker minnet, koncentrationsförmågan och kreativiteten. Därtill leder rörelse till minskad stresskänslighet och förebygger nedstämdhet och depression. 
Att vara engagerad i en idrottsförening ger också ett socialt sammanhang. Barn får ta ansvar och hantera såväl framgång som motgång på ett moget sätt. Barn som deltar i föreningsliv löper dessutom betydligt mindre risk att hamna snett. 
Därför är det mycket allvarligt att det är så stora skillnader mellan hur ofta barn deltar i organiserade aktiviteter beroende på var de växer upp. Aktuell statistik från Riksidrottsförbundet visar att över hälften, ofta uppemot 70 procent, av alla barn och ungdomar i socioekonomiskt starka områden deltar i olika idrottsaktiviteter. Färre än ett av fyra barn i resurssvaga områden är med i en förening. 

Statistiken bygger på ett nytt sätt att mäta som Riksidrottsförbundet tagit fram. Tidigare har man bara kunnat se siffror för hela kommuner. Dessutom ingick även ledare och förtroendevalda. Nu har förbundet endast räknat med de aktiva medlemmar mellan 7 och 25 år som föreningarna fått statligt lokalt aktivitetsstöd för och sedan delat upp landet i 3 363 så kallade regso-områden. Resultaten visar på ett starkt samband mellan idrottande och ekonomi. Men frågan är mer komplicerad än att vissa inte har råd. 

Det finns mycket stöd för unga som vill delta i idrottsaktiviteter. Riksidrottsförbundet har även sedan 2015 fått åtskilliga miljoner för att motverka de sociala skillnaderna inom ungdomsidrotten, det verkar inte ha haft avsedd effekt. 

Om fler unga i utanförskapsområden ska ha möjlighet att hitta till idrotten och föreningarna måste man nå föräldrarna. Anledningen till att Carl-Fredrik, Elsa och Oliver går på fotboll, dans eller basket är inte för att de vid 3-4 års ålder tiggde om att få gå med i en förening. Oftast är det för att deras föräldrar ser idrott som en naturlig del av uppväxten. I familjer, många med utomeuropeisk bakgrund, där det inte finns någon tradition av att delta i ett aktivt föreningsliv är barns idrottande alltför ofta en ickefråga. 

Under tre år satsar nu regeringen 100 miljoner kronor per år för att idrottsrörelsen ska ”främja integration och det brottsförebyggande arbetet”. Tanken är god. Delar av de pengarna borde dock gå via BVC, förskolan och föräldragrupper, för att så tidigt som möjligt uppmuntra föräldrar i resurssvaga områden att se värdet i att engagera sig i idrottsföreningar, tillsammans med sina barn. 

Lyckas man med det, är det en vinst för både individerna det handlar om och för samhället.