Coronapandemins härjningar i världen har bland annat medfört en förändrad syn på folkhälsa i många länder. När det blev uppenbart att vissa hälsofaktorer medförde en betydligt större risk att bli svårt sjuk i covid-19 blev det också mer legitimt att prata om dessa och om att stävja dem. Frågor som tidigare i högre grad ansågs vara upp till individerna själva har plötsligt blivit mer av en allmän angelägenhet efter att många länder gjort det till ett mål att så få personer som möjligt ska avlida i denna pandemi, och i nästa.
Det innebär bland annat en förändrad syn på de folkhälsoproblem som utgör riskfaktorer, både i covid-19 och andra sjukdomar. Det kanske vanligaste folkhälsoproblemet i västvärlden idag är övervikt. Det är en bidragande faktor till en rad av de vanligaste dödsorsakerna, som cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.
Under pandemin har Italiens omfattande problem med övervikt varit en delförklaring till landets dödssiffror, detsamma gäller Storbritannien som är bland de svårast drabbade länderna i Europa. Där fick frågan särskilt fokus på grund av premiärminister Boris Johnson. Han har tidigare gjort sig känd som en politiker som var emot alla former av politiska styrmedel, som sockerskatt, men som efter att själv varit svårt sjuk i covid-19 bytt linje. Johnson uppmärksammade sin egen övervikt som en faktor till att han blev svårt sjuk och vill nu driva en hårdare politik i frågan. Storbritannien kan vara det första av många länder som gör den här typen av reformer, men frågan är hur effektiva de är.
För att bekämpa övervikt i befolkningen måste vi nämligen först acceptera den faktiska orsaken till problemet. Det kommer inte hjälpa att beskatta människors mat mer. Visst är det viktigt att det exempelvis serveras bra mat i skolan och att vi folkbildar om nyttan med att äta mycket frukt och grönt men vi kommer fortsätta köpa godis även med sockerskatt. Människor ändrar inte sina vanor bara för att de beskattas hårdare.
Inte heller minskar övervikten i ett land för att vi satsar mer på friskvård och cykelbanor. Fysisk aktivitet är oerhört viktig för hälsan på många sätt men det är inte en effektiv metod för viktnedgång. Träna gärna, och uppmuntra andra att göra det, men tro inte att det ska vara en mirakelmetod mot övervikt.
Därutöver får detta absolut inte bli en moralfråga där samhället än mer än tidigare skuldbelägger människor som kämpar med övervikt. Det hjälper inte överhuvudtaget och faktum är att fördomar och diskriminering bara ökar ohälsan, den psykiska, för dem som drabbas, vilket är tvärtemot målet.
Istället kommer vi aldrig vidare i frågan om hur vi bekämpar övervikt om vi inte erkänner varifrån problemet kommer; den kemiska sammansättningen i våra kroppar. Vissa människor blir överviktiga, inte för att de nödvändigtvis tränar mindre eller har sämre självkontroll utan för att deras kroppar utsöndrar vissa hormoner och har en viss metabolism som gör det oerhört svårt för dem att inte bli överviktiga. Det handlar inte om vilja, utan om fysiska processer som är svåra för individen att kontrollera.
Menar vi allvar med att bekämpa övervikt i befolkningen måste vi därför inse att den rimligaste lösningen är medicinsk. Vi behöver mer forskning och innovationer kring hur vi på olika sätt blockerar och manipulerar kroppens egna system för att reglera hunger och mättnad. Det är ett modernt problem som uppstår i våra moderna samhällen och det kanske är dags för oss att inse att det behövs en modern lösning, inte pekpinnar och skatter.