När tungt vägande information misslyckas att gå från ansvarig myndighet till ansvarig minister finns skäl för Konstitutionsutskottet att peka med hela handen. Så också i den granskning som utskottet har gjort av regeringens agerande i olika frågor för det gångna riksdagsåret. Regeringen får kritik på ett antal punkter.
I två fall handlar det om hur ministrar inte fick, undanhölls – eller kanhända höll sig undan – väsentlig information om för Sverige besvärande omständigheter, trots att ärendet var allvarligt.
Ett av dessa berör en person som återkommande fick tunga uppdrag inom Försvarsmakten bland annat utomlands, på falska grunder. När Kustbevakningen slog till slut hål på lögnerna informerades Försvarsmakten, men inte regeringen. Personen fick sedan ytterligare uppdrag innan DN grävde fram allt, till pinsamhet för såväl myndigheter som regering.
Ett annat handlar om att Iraks utrikesminister visade sig vara svensk medborgare, folkbokförd i Sverige – och socialbidragstagare samtidigt som han uppbar lön för sitt uppdrag i Irak för främmande makt, och bland annat var ansvarig för det övervåld som irakiska säkerhetsstyrkor utövade mot demonstranter. Detta borde utrikesministern fått reda på redan när ansvariga myndigheter fick koll på det, menar KU och riktar välförtjänt kritik mot detta. Sakfrågan i sig är förstås brutalt pinsam, men kritiken berörde själva informationskedjan.
Brustna kommunikationer, salig okunskap, behöver inte bara handla om att myndigheter försöker undgå kritik från departementshåll. Det kan lika gärna ses som att ministern "skonas" från hårt blåsväder om/när något avslöjas. Det är lättare att få skäll av KU för att inte ha vetat om något, än att ha haft kunskap och inte agerat.