Behovet av stora strukturella investeringar är stort. Vägnätet är eftersatt, liksom järnvägen.
För tre decennier sedan befann sig vårt land i en djup ekonomisk kris. Fastighetsmarknaden störtdök i värde, statsskulden mer än fördubblades inom loppet av några år och marginalräntan låg under några dagar på 500 procent. Allvarliga misstag hade begåtts i hanteringen av de offentliga finanserna och lärdomar behövde dras. Det blev grunden till det finanspolitiska ramverket.
Den viktigaste och mest kända delen är överskottsmålet. Statsbudgeten ska, ända sedan 90-talskrisen, i snitt ska gå med överskott över en konjunkturcykel. Ursprungligen var överskottsmålet 2 procent av BNP årligen, men det har nu minskat till 0,3 procent.
Ramverket, och överskottsmålet i synnerhet, samlar stadigt på sig kritik. Vettiga invändningar lyftes nyligen av Lars Calmfors i en kolumn hos Dagens Nyheter. Han anser att vi borde överge överskottsmålet till förmån för ett underskottsmål – och över tid öka statsskulden. Det skulle ge utrymme för investeringar och att stärka den svenska kronan. Den kritiken verkar också hörsammas av regeringen. Under hösten har den signalerat att man är öppen för att se över detta.
Statsskulden är i dag nere på så lite som 33 procent av BNP. Det är en kraftig minskning sedan toppen på 1990-talet. Det är en tredjedel av EU-snittet och drygt hälften av den maxgräns på 60 procent som finns i EU:s regelverk. Det är fullt möjligt att öka skulden - och det rejält.
Behovet av just stora strukturella investeringar är också stort. Vägnätet är eftersatt, liksom järnvägen, och de senaste vintrarna har gjort det smärtsamt tydligt för många att så även gäller elnätet. Mycket talar dessutom för att vårt mål om överskott är en orsak till att vi hamnat i det här läget. För hur ska investeringar i hundramiljardersklassen finansieras av en statsbudget på drygt tusen miljarder när det samtidigt finns ett krav på överskott och minskad statsskuld? Kalkyler för infrastrukturinvesteringar löper ofta över decennier, ett exempel är järnvägssatsningen Ostlänken.
I grunden är ramverket ett exempel på en välfungerande bred överenskommelse mellan folkvalda. För det har alltid varit en risk att politiker spenderar ansvarslöst. Stora skattesänkningar eller stora budgetsatsningar brukar ju vara populära, oavsett om de är ordentligt finansierade eller inte. Sådana problem har vi i stort lyckats att undvika, tack vare ramverket. Det har varit bra för politiken och för Sverige.
Men ramverket, reglerna, behöver anpassas bättre efter en tid där statsfinanserna inte är i närheten av ett krisläge. Risken att politiker lockas att spendera för kortsiktiga politiska vinster måste samtidigt tas på allvar. Om vi drar oss bort från överskottsmålet måste det nya budgetutrymmet gå till investeringar som stärker statens kärnuppdrag – till nytta för många, inte kortsiktiga guldregn.