Polisen i Nyköping och socialtjänsten gör redan i dag ett värdefullt jobb. Att minska riskerna att unga hamnar i ett kriminellt beteende, i kriminella miljöer och, i slutänden, råkar illa ut och/eller sliter sönder familjer – det är ett otacksamt dygnet runt-jobb. Att vända den här trenden där minderåriga, eller nätt och jämnt straffmyndiga, begår eller misstänks för grova brott, kräver kraft, medkänsla och klokhet. 

Här finns förstås en frestelse i att peka på vårdnadshavare och lägga all skuld där för att barnen begår brott. Tro mig, många av dessa föräldrar känner tyngden i den skulden, varje dag och varje natt. Det finns dåliga  och oansvariga föräldrar – och det finns väldigt ensamma, desperata föräldrar. Där kraften som man har kvar helt enkelt inte räcker till. 

Problemlösningen finns inte i fördömandet. Det måste till något annat. Läs gärna journalisten Diamant Salihus bok Tills alla dör. Den berättar om och problematiserar den våldsamma dödsspiral som kom att uppstå mellan två rivaliserande gäng i och runt Järva/Rinkeby i Stockholm. Utanför lagen, utanför allt det ordnade – men med egen vapenmakt som trygghet och ständigt hot. 

Det kan bli så till slut, att alla dör på ett våldsamt sätt i just den konflikten. Så långt har det gått.

Det vi ser, i det senaste fallet med en 15-åring från Nyköping som häktats som misstänkt för en skottlossning mot en lägenhet i Stockholmsområdet under mellandagarna, är den fortsättning som måste få ett slut i tid. Det kräver ett omfattande arbete och smarta samarbeten. Inte bara för vårdnadshavare, utan också polis, socialtjänst och andra aktörer som kan göra skillnad. Våra folkvalda lagstiftare och budgetansvariga på olika nivåer inkluderade. För att fler samhällsaktörer ska kunna göra ett bättre jobb snabbare behöver ibland hela verktygslådan uppdateras. Och ja, det handlar om mer än muskelmassa.

Ett arbete berör själva individen, den som behöver bort från problemen. Ett annat är de krafter som lockar – gängkriminalitetens värld – med snabba pengar, droger och vapen. Det första blir mycket svårare om man inte kraftigt försvagar det andra. Inget börjar med skjutningar, utan med annat. Med nya häftiga vänskaper, med enkla snabba pengar i utbyte mot tjänster, stöldgods och häleri, hot mot andra och en tydligt uppvisad lojalitet. 

Samtidigt som livet i hemmet och skolan faller sönder, öppet eller dolt. Med myndigheterna på efterkälken.

Kan dessa 15-åringar stoppas i tid? Ja, det måste vi tro. Det finns en balansgång mellan samhälleligt omhändertagande och att lämna unga kvar i det egna hemmet utlämnade till vad föräldrar förmår. Inget val är perfekt. Det går att rymma från HVB-hem, det går att be föräldrar och syskon att dra åt helvete. Om knark, stålar och vapen lockar mer. Risken att dö före 25 års ålder är långt bort för den som knappt blivit byxmyndig. Därför har exempelvis det här med straffrabatter för unga inte längre en motverkande funktion.

Samhället står starkare än kriminaliteten, absolut så. Men det måste också agera smartare. Finns det hinder för ett mer effektivt samarbete mellan myndigheter – exempelvis insyn i relevanta handlingar – behöver det jobbas eller regleras bort. Skillnader i arbetssätt har att jämkas och anpassas till behovet av gemensamma, hållbara resultat. Det kan krävas särskilda resurser för att se till att unga plockas bort från riskzoner, i vardagsmiljön – tänk aktiv vuxennärvaro, inte värstingresor. Det är dyrt i skattemedel mätt, men beväpnade, drogburna 15-åringar på rymmen är en samhällelig mardröm.