Det är sällan biblioteken utgör en lokal valfråga. I de flesta fall brukar stora, överordnade frågor fälla det slutliga avgörandet. Frågor som till exempel handlar om trygghet, trafikplanering – och så klart ekonomi. Konstigt vore det annars. Men medan vissa frågor dominerar i lokalpressen och avhandlas under fikarasterna på jobbet, har ett särskilt område inte fått den uppmärksamhet som det förtjänar. Det handlar om kulturinstitutionen som har rustat generationer av medborgare i grundläggande läs- och skrivfärdigheter. 

Tillståndet för biblioteken runt om i landet är inte katastrofal – än. Men med tanke på utvecklingen är det bara en tidsfråga innan krisen hamnar på allas läppar. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Förra året visade en granskning att 435 bibliotek har lagts ner i Sverige sedan 1998. Det motsvarar mer än var fjärde bibliotek. Tidningen Vi, som låg bakom sammanställningen, kunde även visa att en rad kommuner har minskat anslagen under samma tidsperiod. Trenden är dessutom ihållande. Enligt Biblioteksbladets senaste enkätundersökning har resurserna för 90 procent av de svarande folkbiblioteken i Sverige minskat i år (6/2).

Det är ett dumsnålt agerande. Kulturbudgeten är ofta nära till hands för politiker som är i behov av att se över utgifterna. Särskilt nu när inflationen är hög och räntorna har stuckit i väg. Men att spara på biblioteken i dag, drar med sig en högre nota – i form av kulturellt fattigare medborgare – i framtiden.

Även om försämringarna av folkbiblioteken, som i de allra flesta fall är ett kommunalt ansvarsområde, inte är lika kännbara som en förändrad skattesats eller en skolnedläggning får de minskade anslagen konsekvenser. Inte minst riskerar nedskärningarna att leda till ett moment 22 inom biblioteksvärlden. Minskade resurser resulterar i kortare öppettider och begränsade bokinköp, vilket i slutändan leder till färre och färre besökare.

För äldre kan den minskade tillgängligheten till det lokala biblioteket innebära att man inte har möjlighet att läsa sin favorittidskrift, samtidigt som man utbyter ett par meningar med bibliotekarien. För många ensamma kan det vara den enda regelbundna sociala interaktionen.

För barn och ungdomar, särskilt från studieovana hem, riskerar igenbommade bibliotek att få allvarliga konsekvenser. Kort sagt: Ett dråpslag för chanserna att erbjuda goda förutsättningar att läsa och slutligen behärska det svenska språket. Oavsett om det handlar om ett barn i en trångbodd invandrarfamilj, eller ett barn i ett etablerat men utsatt föräldrahem, har biblioteken historiskt sett fungerat som en murbräcka för att slå ned såväl språkliga som kulturella barriärer. 

Ett barn ensamt med sin bok – sade Astrid Lindgren – skapar sig någonstans inne i själens hemliga rum egna bilder, som överträffar allt annat. Hennes ord sätter fingret på vad bibliotekskrisen innebär i praktiken; ett barn som växer upp i ett hem utan en bokhylla har inte möjligheten att skapa egna inre bilder.