Fler Jasplan, fler ubåtar, upprustat luftförsvar och uppdaterade kortvetter. Regeringens stora satsning på försvaret är en reaktion på händelserna i Ukraina och på den ryska ockupationspolitiken på Krimhalvön. Försvarsberedningen, som ska lämna sin bedömning om några veckor, ställs inför faktum.
Svensk försvarspolitik har närmast legat i ide under tio års tid. De stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, har varit någorlunda ense om hur mycket resurser som Försvarsmakten ska ha till sitt förfogande. Omställningen till ett insatsförsvar från ett invasionsförsvar har också inneburit en nedtrappning av skattepengarna till det militära.
I intervju med Sveriges Radios Ekoredaktion för ett par veckor sedan sade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att "vi trodde på ett mer öppet Ryssland". Trots tilltagande rustning och vapenskrammel. Trots Georgienkriget. Svensk försvarspolitik har utgått ifrån att Vladimir Putins Ryssland söker mer vänskap, inte mindre. Det ryska folket gör sannolikt det, men inte dess president.
Först när kamouflerad rysk militär beslagtog Krimhalvön blev det liv i luckan. Alliansens besked om nya miljarder till försvaret är en reaktion på ett hot som har blivit akut. Enigheten är samtidigt ett bevis för den styrka som finns i samverkan mellan regeringspartierna. Projektet nystartszoner kastades i det runda arkivet och pengarna öronmärktes för försvaret i stället. Framför allt är det Moderaterna som har gjort helt om. Stefan Löfven och hans socialdemokrater skulle aldrig få till något liknande med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Så länge Sverige vill medverka till att aggressiva militära handlingar i närområdet möter stenhårt motstånd, kan inte försvaret vara en budgetpost som skärs i eller fylls på beroende på lust och vilja. 5,5 miljarder är bara början. Socialdemokraterna har då och då positionerat sig till höger om de nya Moderaterna i försvarsfrågorna. Mest för att Moderaterna har rört sig åt andra hållet. Miljöpartiets nedrustningspolitik och Vänsterpartiets tvehågsna hållning till Ryssland är återigen en allvarlig huvudvärk för S-ledaren. Med sådana vänner är ett starkt försvar mycket svårt att nå.
Eget försvar är i slutänden inte försvar nog. Utan vänner är det svenska försvaret otillräckligt, även om nu resurserna ökas på. Solidaritetsförklaringen med EU och de nära samarbetena med Natoländerna är avgörande för den säkerhetspolitiska stabiliteten i Östersjöområdet. Så länge Ryssland anser att aggression lönar sig kommer de politiska samtalen mer att utgöra kulisser än ärligt menade försök till samförstånd.
Svensk försvarspolitik handlar alltså om betydligt mer än extra miljarder. Det är en fråga om långsiktighet och om nödvändigheten att säkra breda samförstånd. Kan Alliansen få Socialdemokraterna med på den bandvagnen är det bra för Sverige.