Det är en omfattande historia om sexuella övergrepp som nu lett fram till en uppmärksammad dom vid Nyköpings tingsrätt. Listan över brotten, grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp och grovt barnpornografibrott, är lång. Två män döms, den ene får elva och ett halvt års fängelse. Domen kan överklagas – och det finns utrymme i straffskalan för drygt 2,5 år till.
Men låta oss diskutera detta mer generellt. Långa straff för grova brott har ett signalvärde. Det kan – notera kan – också fungera som avskräckande på ett samhälleligt och ett individuellt plan. En lång fängelsedom kan också ge utrymme för en mer djupgående kriminalvård. Det finns ett samhällsintresse i att minimera risken att förövare begår nya brott efter avtjänat straff.
Det är få brott som i dag kan leda till livstids fängelse, även om detta också är ett tidsbegränsat straff och inte något fängelse livet ut. Vad ska vara kvalificerande för lagens strängaste straff? Synen på vad som är rimligt färgas av sin tid och den samhällsdebatt som råder. Just nu finns en lutning mot skärpta påföljder, kalla det en önskan om hårdare tag. I en del fall känns det som berättigat.
Varje gång det avslöjas omfattande grova sexualbrott – inte minst när de utsatta är barn och minderåriga – är det förskräckligt upprörande. Det finns en extra grad av vidrighet när övergreppen dessutom skett på ett systematiskt återkommande sätt. Bör det finnas utrymme för livstids fängelse i straffskalan för riktigt grova och omfattande sexualbrott? Graden av systematik tål att bedömas hårt. Det finns skäl för regeringen att låta utreda detta. Det står i sig inte i given motsats till bättre kriminalvård. Inte heller till ökade skadestånd eller andra mer långsiktiga individuella stöd för brottsoffren.