Att Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson och Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson är oense om vad som är bra borgerlig politik är i ett historiskt perspektiv ingen skräll. De sakpolitiska positionerna är mer ovana, vilket söndagens SVT Agenda (26/1) illustrerade.
Moderaterna är oftast det parti som oftast har brukat uppmana kommuner och regioner att hellre skära i kostnader bortom välfärdens kärna än att kräva mer pengar in. Centerpartiet lättare kunnat bejaka extra tillflöden med skattepengar från staten till kommunerna, av rena decentraliseringsskäl. Nu tycker M att C är för snåla, medan C undrar varför M är emot sänkta arbetsgivaravgifter.
Ordning i finanserna var ett gemensamt stridsrop för C och M under Alliansen. Den bildades av fyra partier, med skilda agendor. Ur borgerlig mångfald kom enighet. Det gemensamma ansvarstagandet började med samsyn om ekonomin.
All splittring hade lett till att Socialdemokraterna alltför lätt kunnat prägla det vardagspolitiska läget. Det var då. I dag är Socialdemokraterna ett betydligt svagare parti än för femton år sedan. Och M och C är som hund och katt.
Centerpartiet är numera oerhört känsligt för all moderat politik som kan ha anpassats för att ligga nära Sverigedemokraterna. En och annan moderat som tror på fri rörlighet känner säkert en snarlik olust. Moderaterna har i sin tur en säregen förmåga att försöka hävda att Centerpolitik inte är borgerlig. En och annan centerpartist som inte gillar begreppet kan säkert hålla med.
Men den svenska borgerligheten är en bred samling, märkt av dessa konflikter om vem som är mest borgerlig. Före Alliansen och efter Alliansen. Avstånden ökar. Igen.