Det tog knappt ett dygn efter valet, sedan började det komma utspel, signaler och kommentarer om vilka som ska ingå i en möjlig Ulf Kristersson-regering. Han är inte vald än, men om inte valresultatet ändras drastiskt i sluträkningen lär Moderaterna få chansen först av alla. 

I sällskap med vilka är en betydligt mer komplicerad fråga. Före – och efter valet – har M signalerat att partiet helst bara vill ha med Kristdemokraterna, alltså en konservativ regering, men till detta få stöd av Sverigedemokraterna, som är större än Kristerssons eget parti, samt Liberalerna, riksdagens minsta parti. 

Men ni vet hur det är: det ena du vill, det andra du skall. Det blir ingen ny statsminister eller ny regering förrän regeringsunderlaget är överens om detta. Det kräver ofta att man har enats om mer än att bara tillsätta en statsminister. 

Efter förra valet erbjöd sig Moderatledaren att regera med fyra partier, med tre, två eller i ensamt majestät. Det gick inte. Den här gången vill SD inte ha L i regeringen, i varje fall inte om SD ställs utanför. På valnatten talade SD-ledaren Jimmie Åkesson om en majoritetsregering, vilket kräver samtliga fyra partier i underlaget. Och L lovade före valet att inte stödja en regering där SD ingår, vilket gör även en majoritetskonstellation omöjlig.

I detta finns ett ordstäv som förre Centerledaren Gunnar Hedlund gärna tillskrivs: Vi föredrar att inte sälja skinnet innan björnen är skjuten. Det går inte att ta genvägar i en regeringsbildning. Inget parti vill bli taget för givet, inget vill få vänta på lill-turen. Spelet om vilka som ska sitta i eller ställas utanför en regering kan snabbt bli fullproppat med villkor om vad andra får eller inte får. I slutänden kan även Ebba Buschs KD bli till stödparti till en enpartiregering.