I den högst heta debatten om fri hyressättning för nyproduktion har flertalet argument slängts från höger och vänster om marknadshyror och vad resultatet av detta skulle bli. Ett frekvent använt exempel är hur resultatet blivit är Finland, där de så kallade ”marknadshyrorna” är rådande på bostadsmarknaden.

Om Finlandsexemplet har Ludvig Filhm och Christian Pundars skrivit rapporten “Myter och sanningar om marknadshyror i Finland” från Hyresgästförbundet. I denna rapport radar de upp ofta förekommande motargument mot en liberalisering av hyresmarknaden. Exempelvis brukar kritiker mena att marknadshyror kostar staten mycket, att bostadsköerna är långa och att de finska bostäderna är dyrare än i dagens Sverige. I rapporten visar Fihlm och Pundars att argumenten är bristfälliga och att vissa till och med är rent felaktiga. 

Sverige står i en bostadskris. Människor har svårt att hitta en prisvärd bostad, oavsett om de letar i Nyköping eller Stockholm. Att debatten om reformeringen av den stelbenta och segregerande bostadsmarknaden då fylls av bristfälliga och felaktiga motargument är uppseendeväckande. Beröringsskräcken kring den fria hyressättningen i nyproduktion har varit så stor att en faktagrundad diskussion knappt varit möjlig.

Innehållet i utredningsförslaget kallades ofta, av kritiker, för “marknadshyror”. Detta är en term som dels inte överensstämmer med utredningsdirektiven, dels verkat för kritikerna i avskräckande syfte. Att måla upp ett litet, liberaliserande steg i ett empiriskt grundat reformförslag på bostadsmarknaden som ett mardrömsscenario, med hjälp av bristfälliga och felaktiga faktapåståenden, är ett svek. 

Sveket är inte heller mot vem som helst. Det är ett svek mot de människor som i dagsläget är utanför bostadsmarknaden och som, med hjälp av liberaliseringar och avregleringar, hade fått det lättare att få en bostad. Det är för de människorna som politiker faktiskt ska föra sin politik. 

Bostadspolitiken bör, precis som alla andra politiska områden, präglas av empiri, nyansering och vetenskapligt stöd. Detta med en tydlig målsättning: att göra livet bättre och enklare för fler människor, men bostadsdebatten är precis som bostadsmarknaden lika trög. 

Förhoppningsvis tar alla riksdagspolitiker sitt sunda förnuft till fånga och börjar förhandla, ordentligt, om hur vi reformerar bostadsmarknaden till en rörligare, tryggare och mer inkluderande motsvarighet. En sådan förhandling måste emellertid grundas i riktiga argument, inte av dess absoluta motsats.

Såväl bostadsmarknaden som Sveriges bostadssökande förtjänar en reformerad bostadspolitik, som varken hindras av ideologiska övertygelser eller av en opportunistisk förhoppning om att avsätta en socialdemokratiskt ledd regering. Fri hyressättning i nyproduktion är ett första steg i en sådan riktning.