När det blir personbråk i politiken är det sällan vackert. När personbråken bryter ut inom partier blir det oftast etter värre.
Det är nog ingen som skulle ha kunnat förutspå för några år sedan att exempelvis Mayvor Lundberg, kommunfullmäktiges ordförande under 22 år, skulle komma att bli utsparkad ur sitt eget parti (SN 28/4). Det var nog lika osannolikt för övriga tre, Birger Svensson, Ann Svensson och Evert Melander. De har alla ägnat många år i socialdemokratins tjänst. Ändå blev det så.
När partiet ville plocka bort dem till förmån för andra i kyrkopolitiken var konflikten ett faktum. När kvartetten tog strid – och vann en omröstning i kyrkofullmäktige om platserna i kyrkorådet, hade de fyra samtidigt underkänt en omröstning inom det egna partiet. Det var skäl till uteslutning, ett brott mot stadgarna.
När det gått så långt var utrymmet för smidiga, mindre skadliga lösningar förbrukat. Hårda tag följde. För att partier ska fungera finns stadgar att hålla på. Det är ett sätt att ha spelregler i svåra frågor. De fyra S-veteranerna har förstås sett detta komma, även om de inte ångrar sig för det. I stället blir de nu politiska vildar, och slipper på så vis försvara en partilinje. Även om de politiska värderingarna knappast förändras över en natt.
Hade detta läge kunnat undvikas? Ja, sannolikt, i ett tidigare skede, innan det blev maktkamp. När bråk blir offentliga då låser sig positionerna ofta snabbt. Som vi kunnat läsa i SN (4/5) finns det fler faktorer bakom bråket, exempelvis en principiell konflikt om jävsrisker och hur toppositioner inom kommunala bolag bör fördelas.
Uteslutningarna är ett öppet sår för socialdemokratin i Oxelösund. De skapar oro i leden och får förstås väljare att fundera på vad de ser.