Efter midsommarhelgen briserade uppgifterna: Centerpartiet skulle enligt uppgiftslämnare till Aftonbladet (22/6) öppnat för att gå Moderaterna till mötes på flera punkter i migrationsfrågan. Jonny Cato, Centerpartiets migrationspolitiska talesperson, avfärdade ryktena på Twitter, men fortsatte att betona vikten av att nå en bred överenskommelse. 

Den migrationspolitiska kommittén ska presentera sitt förslag i augusti och ”bred överenskommelse” är bara ett sätt att säga att S och M ska stå med som undertecknare. Vad som kommer att presenteras vet vi inte, men en överenskommelse där S och M ingår innebär otvivelaktigt en mer restriktiv migrationspolitik framöver. 

C-positionen kan jämföras med MP, som svarat med att gräva sig djupare i sin skyttegrav. En och annan bedömare har lyft fram centerpartisternas pragmatiska ådra. Det ligger säkert något i den förklaringen, men till skillnad från MP har C ändrat sig på flera punkter. Kanske inte i retoriken – även om den också tonats ned – men i politiken. 

I vad som närmast kan beskrivas som medieskugga tog centerstämman 2017 ställning för ett kvotsystem. Asylrätten skulle finnas kvar, men flyktinginvandringen till Sverige skulle främst skötas i FN:s flyktingorgan UNHCR:s regi. 

Sedan Jonny Cato tog över ansvaret för migrationsfrågor inom C från Johanna Jönsson har han befäst den linjen. I höstas skrev han tillsammans med partiledaren Annie Lööf på DN Debatt (11/3-2019) att Sverige behöver rikta in migrationspolitiken på lagliga vägar – det vill säga, kvotflyktingar. Antalet som söker sig hit på illegala vägar skulle minskas genom pullfaktorer som tillfälliga uppehållstillstånd och begränsad tillgång till välfärdstjänster. 

Avvikande åsikter med S och M finns, men ska inte överdrivas. Ett volymmål, som M har fört fram, avfärdades av Jonny Cato (C) på Expressens debattsida (30/6). Men han lade till brasklappen ”som bryter mot asylrätten”. Det volymmål som M har presenterat är dock mest ett spel för gallerierna, som inte skulle hindra någon från att nyttja sin asylrätt om det överskreds. När M tvingats precisera sitt förslag har volymmålet snarare handlat om att regeringen ska presentera en handlingsplan vart fjärde år (Aftonbladet 4/6). En sådan ambition kommer inte att fälla den migrationspolitiska kommittén.

Ett annat starkt skäl för C att nå en uppgörelse med S och M är att migrationsfrågan blivit mer svårhanterlig för partiet. I partiets eftervalsanalys konstaterades att kärnväljare utanför de stora städerna delvis hade ersatts av rörliga storstadsliberaler. Trots skiftet i väljarkår var det enligt en Sifo-mätning från i mars bara 15 procent av C-väljarna som tyckte att Sverige skulle ta emot fler flyktingar än i dag (SvD 7/3).

Medan MP och V under de senaste månaderna befäst sina positioner som ytterkantspartier i flyktingfrågorna, har C gjort det tydligt att det inte är den fålla partiet hör hemma i. Det är välkommet. Migrationspolitiken är ett politikområde med svåra målkonflikter – ekonomiska, humanitära och kulturella – och bör också behandlas som det.