Att ta över efter Annie Lööf är ingen lätt uppgift. När Lööf klev av hade hon varit partiledare i över ett decennium och såväl hon som Centerpartiet hade under stor del av den tiden stått i centrum för svensk politik. Därtill kretsade en stor del av Centerpartiets kommunikation kring personen Annie Lööf. Det är svårt att växa i en populär partiledares skugga vilket gjorde att vägen framåt för Centerpartiet efter Lööf inte varit helt självklar. Resultatet av det verkar ha blivit tystnad när det Sverige behöver är en högljudd liberal opposition.
Med tre år kvar till nästa val är det klokt av C och Demirok att först och främst fokusera på det interna. C har till följd av valresultatet tvingats till en stor omorganisering. Att då fokusera på den egna organisationen och besöka distrikten ute i landet är rätt tänkt. Den som inte har gräsrötternas stöd blir inte långvarig som partiledare. Men det har samtidigt inneburit att fönstret för att skapa intresse kring personen Demirok har stängts. C skulle kunna ha ett guldläge i svensk politik men när man inte lyckas fånga läget lyfter man inte heller i opinionen. Det är tydligt att partiet måste lägga i en högre växel även externt.
I svensk politik har Liberalerna lämnat walkover vad gäller liberalismen. Johan Pehrson (L) kan låtsas hur mycket han vill att Tidöavtalet är en stor vinst för partiet men det är det inte. Liberalerna är låsta till ett avtal och ett samarbete som existerar på Sverigedemokraternas nåder. Det finns stort utrymme för oppositionen att vara kritiska och det finns anledning att som liberalt parti gå emot den politik som förs. Men efter ett halvår med Centerpartiets nya partiledare framstår det snarare som att orken att vara aktiv opposition inte finns. Det borde vara ett öppet mål utifrån det politiska läget, ändå lyfter man inte i opinionen.
Alla borgerligt liberalt lagda väljare som inte gillar Sverigedemokraterna och Tidöavtalet borde flockas i C. Istället tappar C i mätningar och misslyckas med att vara en liberal oppositionsröst. De som lyckats fånga missnöjda liberaler är Socialdemokraterna, mycket beroende på att Magdalena Andersson har bättre kraft.
Det som utmärker Demiroks första halvår som partiledare är huvudsaklingen det som tidigare har drabbat L: det är ingen som bryr sig och det man gör möts med tystnad vilket gör det irrelevant vad partiet tycker. Där C hade kunnat vara relevanta springer man istället på bollar som regeringen redan sprungit på och avvaktar regeringens analyser istället för att säga vad man själv tycker. Som i den brännheta frågan om koranbränningar där Demirok i en intervju med DN (230726) vill avvakta justitieministerns förslag på en eventuell reformering av ordningslagen.
Aldrig förr har behovet av en aktiv skarp liberal opposition varit så starkt. Inget annat parti kommer att ta den rollen utan det ligger på C att hålla liberalismens fana högt. Det är tre år kvar till nästa val i Sverige. Demirok har god tid på sig att samla massorna men det finns ingen anledning att vänta. Sverige är fullt av liberala vilsna själar som skulle kunna hitta hem i C om man bara lyckas locka dem.