Europaparlamentarikern Emma Wiesner blev först ut att tillkännage sin kandidatur till partiledarposten i Centerpartiet. ”Jag tror att jag har den handlingskraft som behövs för att ena och samla Centerpartiet”, sade hon i en intervju med Dagens Nyheter (30/9).
Liksom många andra centerpartister idkar Wiesner självkritik för att väljare på landsbygden övergav C i årets riksdagsval. Jämfört med valet 2018 tappade C mest av alla partier, och man förbättrade inte sitt resultat i en enda av Sveriges 55 landsbygdskommuner. För partiet som grundades som Bondeförbundet svider det rejält.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att centerpartister nu söker efter en ny partiledare med tydlig landsbygdsförankring. Men om man drar alltför stora växlar av C:s väljartapp på landsbygden riskerar man att missa skogen för alla träd.
C:s tillbakagång, på landsbygden och i Sverige i stort, ser extra stort ut eftersom det sker från höga nivåer. 2018 gjorde C sitt bästa riksdagsval på 30 år och gick framåt i fyra av fem landsbygdskommuner, med samma partiledning och ungefär samma profilfrågor som i årets val. Och även om C:s motpol Sverigedemokraterna går framåt på landsbygden är väljarflödena från just C till SD alltjämt små.
C tycks alltså inte ha anammat värderingar som är främmande för Sverige utanför storstäderna. Däremot misslyckades partiet med att uppdatera och anpassa sin politik till 2022 års valrörelse.
För om man gräver djupare bland olika opinionsundersökningar visar det sig att det fortfarande finns mycket att hämta på landsbygden för ett liberalt parti. I en analys visade C-tjänstemannen Andreas Eriksson till exempel hur synen på social konformitet, mångkultur och globalisering inte skiljer sig särskilt mycket åt mellan landsbygds- och stadskommuner. Om man undantar gamla bruksorter är föreställningarna om Sveriges glesbygder som mindre öppna, toleranta och frihetliga än storstäderna grova förenklingar.
En alltför svart-vit uppdelning mellan stad och land förbiser också det faktum att de flesta svenskar bor i små eller medelstora städer som Nyköping, Varberg och Karlskrona. De senaste åren har det dessutom skett en stor utflyttning från storstäderna till kranskommuner som Huddinge, Kungsbacka och Vellinge.
I stället för att stirra sig blind på det som skiljer åt borde C (och andra partier) därför ta fasta på kopplingarna mellan stad och land. De flesta svenskar känner varken igen sig i beskrivningarna av ett dekadent Södermalm eller ett ”hjärtland” ute i ingenstans.
C kan bli partiet som förenar och överbryggar, med en politik som bokstavligt talat bygger ihop Sverige. Som går i täten för att rusta upp både vägar och järnvägar och säkerställer goda pendlingsmöjligheter med bil, buss och tåg. (Och varför inte elflyg?) Som ser till så att mobil- och internetuppkopplingen är stabil runt om i landet, bland annat för att underlätta för distansarbete. Som river hindren för den gröna industriella revolutionen och på så sätt skapar jobb i hela Sverige.
Ett sådant parti finns det utrymme för i svensk politik, och ett sådant parti har potential.