Centerpartiet mellan Golgata och Canossa

Balansgången mellan höger och vänster har aldrig varit enkel för Lööfs parti.

Ledare 28 juni 2021 20:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Centerpartiets position i svensk politik har utvecklats till att gå från badtunnemotor i trivselsamarbetet Alliansen till att ensam gå längs Golgata med spott och spe från höger och vänster, något som kommer att fortsätta under talmansrundorna. Men där centerpartisten ser martyrens tunga kors att bära för det som är rätt och riktigt drömmer många andra om att det ska vara en Canossavandring* för en botgörande avfälling som ska förödmjukas. 

 

Inom framför allt Moderaterna, men även hos Kristdemokraterna, odlas en dolkstötslegend att Centerpartiet förrått Ulf Kristersson som statsministerkandidat.** Att skilsmässan var komplicerad och en långvarig process där M visade ointresse för att avsätta Stefan Löfven om det inte innebar att Kristersson blev statsminister glöms gärna bort. 

Från den mest vänstra kanten, alltså delar av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, ses Centerpartiet som ett extremt högerparti som vill bränna LO-borgar och riva välfärden.

 

Det här är två emotionellt starka bilder som också tjänar politiska syften. Att de inte är i kontakt med verkligheten spelar mindre roll i den postmoderna "post-sanningstid" som vi lever i. Politik är bildsättning, och bildsättningen sker varje dag i grova ordalag i sociala medier. Att Centerpartiet blir en måltavla har att göra med att partiet just nu är kungamakaren. Centerpartiet sitter på nyckeln till Rosenbad och regeringsmakten. Inte så att partiet själv kan låsa upp och leda en regering, men partiet kan avgöra vem som får komma in. 

 

Bland moderater så ser man att C utgör hindret för vad som borde vara ett ”rättmätigt” och ”nästintill” evigt regeringsinnehav med en moderat statsminister. De fyra borgerliga partierna och SD bildar en stabil majoritet. Från vänsterhåll är C kraften som driver regeringspolitiken alldeles för långt högerut och därför behöver tryckas tillbaka och marginaliseras. 

 

Centerpartiet överraskades i slutskedet i valrörelsen 2018 av att hamna i hetluften med politiskt bombardemang från allianspartier såväl som från det rödgröna lägret. Det var en anledning till att det som brukar vara C:s paradgren, slutspurten, förvandlades till ett stapplande in i mål. Förvisso på ett hyggligt bra resultat, men inte så mycket mer. 


Att partiledaren Annie Lööf är rustad personligen för att klara gatloppet fram till valdagen råder det ingen tvekan om. Men är partiets andra kandidater till riksdagen, regioner och kommuner förberedda på att vada genom de sociala mediefältens glåpord, slag, slängar, hat och förakt? Och klarar man det utan att fastna i en självömkande martyrroll eller att partiet reduceras till politiskt irrelevans genom skrämsel? 

 

Centerpartiets huvudsakliga synd är att partiet vägrar att låsa sig fast i den presidentliknande tävlan som uppstått i svensk politik, och som förstärkts av att den politiska journalistiken sedan 2014 stort sett går ut på vem stödjer vem. Men i Sverige har vi inte presidentval, utan röstar på partier som sedan försöker vinna stöd genom förhandlingar.

Svensk politik behöver jordnära, orädda, pragmatiska och lösningsorienterade centerpartister som håller fast vid sin linje att låt oss gå till val först och se valresultatet och sedan förhandlar vi om sakpolitiken.

 

*1077 fick kejsar Henrik IV vandra barfota genom snö till Canossa, där påven befann sig, för att be om förlåtelse efter att ha blivit bannlyst.

**Dolkstötslegenden gick ut på att den tyska hemmafronten ”svek” den ”obesegrade armén” genom att ingå i freden 1918. Den banade senare vägen för Hitlers maktövertagande.


Ämnen du kan följa