Civilsamhället är mars månads goda nyhet

I vanliga fall listar ledarsidans Emanuel Örtengren tio goda nyheter från månaden som gått, men kriget i Ukraina ställer andra krav på en text som ska rymma goda nyheter.

Ledare 1 april 2022 05:31
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

I krigsdimman är det svårt att hitta goda nyheter överhuvudtaget. Den ukrainska motståndskraften är visserligen större än vad någon vågade hoppas på, men det vore ett misstag att tro att Ukraina kan vinna kriget utan mer stöd från väst. Bara häromdagen skickade Sverige ytterligare 5 000 pansarskott till den ukrainska armén, liksom utrustning för minröjning. Det är bra, men mer lär behövas framöver.

Men krig har samtidigt en tendens att föra fram det bästa hos människor. Mitt i mörkret finns det ljus, och såväl i Polen (dit över två miljoner ukrainare i skrivande stund har flytt) som i Sverige är det civilsamhället som står för det ljuset. Mottagningscentret på Skavsta – som drivs av Svenska Kyrkan, Rädda Barnen, Röda Korset och Caritas – är ett exempel bland flera.

Andra exempel går att hitta längs varje rutt från den ukrainska gränsen, vilket jag själv fick erfara nyligen. På kort varsel reste jag till Polen tillsammans med min fästmö och en grupp från västgötska Grästorp, som hade ordnat nästan 100 boendeplatser i frivillighem för ukrainska flyktingar. Varje mil längs vägen blev det tydligt att det är civilsamhället som bär det tunga lasset i mottagandet.

Det är alla volontärer i Zamość, en stad nära gränsen där ukrainare nu sover i skolsalar och idrottshallar. 

Det är inte minst Piotr, som vanligtvis jobbar som chef för Zamośćs idrottsförvaltning men som nu organiserar flyktingmottagande på heltid.

Det är alla vanliga polska familjer i städer som Warszawa och Kraków, som huserar ukrainare i källare och gästrum.

Det är alla frivilliga som möter upp flyktingar utanför färjeterminalen i Karlskrona med mat, dryck, gosedjur, SIM-kort och mycket annat. Facebook-gruppen Open your heart and home for Ukraine i Karlskrona har nu över 3 300 medlemmar.

Och det är hushållen i Grästorp som, trots språkförbistringar och trots att det blir lite trängre hemma, har välkomnat ukrainare som vore de familjemedlemmar. Där och på många andra håll runtom i Sverige kommer nog doften av borsjtj (en traditionell ukrainsk rödbetssoppa) snart att sprida sig.

Vilket öde som väntar Ukraina vet vi inte ännu, och inte heller hur länge de tusentals ukrainare som kommit till Sverige kommer att bli kvar här. Men det som står klart är att det är i det svenska civilsamhället – i bågskytteföreningen, i fotbollslaget och på språkkaféet – som mottagandet och integrationen kommer att ske i praktiken.

 

I Sverige har civilsamhället länge behandlats styvmoderligt. Ända sedan andra världskriget har de stora folkrörelsernas verksamheter flyttats över till statliga verk och myndigheter, och ibland till bolag efter upphandling. I ett land där civilsamhället klämts mellan marknad och stat kan det vara förtvivlat svårt att plötsligt ge ideella initiativ en central roll. Kanske är det därför migrationsminister Anders Ygeman (S) avvisar tanken på en nationell portal för att samla privatpersoner som vill erbjuda boenden till ukrainska flyktingar. 

Hans oro att flyktingar ska utnyttjas är befogad, men länder som Storbritannien – där regeringen lanserat plattformen Homes for Ukraine – visar att det lätt går att bygga in bakgrundskontroller om man verkligen vill ta tillvara på de frivilliga krafter som finns. I det här läget vore det ett enormt misstag att inte göra det.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa