Det är snart ett år sedan Världshälsoorganisationen WHO klassade spridningen av covid-19 som en pandemi. Sedan dess har debattörer och politiker försökt spåra de historiska rötterna till varför regeringen, framför allt till en början, införde restriktioner långsammare och mindre hårdhänt än i våra grannländer.
Svaren på den frågan brukar kretsa kring den svenska förvaltningsmodellen, och ofta hamnar en specifik person i fokus: Axel Oxenstierna. Som nära rådgivare till kung Gustav II Adolf och senare drottning Kristina spelade Oxenstierna en central roll i svensk historia under drygt 40 år på 1600-talet. Oxenstierna införde bland annat ett slags föregångare till dagens departement och en länsindelning som i stora drag fortfarande gäller.
Det gångna året har en rad skribenter därför åberopat Axel Oxenstierna för att förklara varför Sveriges coronahantering har sett ut som den har gjort. ”Sverige skiljer sig från sina nordiska grannar genom sin långa tradition av stark centralstyrning. Vi har Gustav Vasa (och Axel Oxenstierna) att tacka för det. Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger”, skrev författaren Elisabeth Åsbrink (DN 30/3-20). Aida Hadzialic, Socialdemokraternas oppositionsråd i Region Stockholm, menade i tidskriften Tiden att Sveriges förvaltningsmodell alltjämt är präglad av Oxenstierna och nu är ”utdaterad”.
Som Moderaternas partiledare Ulf Kristersson lyfte i sitt tal vid Folk och Försvars rikskonferens är det dock fel att skylla Sveriges bristande krishanteringsförmåga på Axel Oxenstierna – ”han är död”. Kristersson har rätt: det är svårt att dra raka historiska linjer från 1600-talet till i dag. Till exempel hade Oxenstierna nog, som historikern Martin Almbjär påpekat, haft svårt att förstå förbudet mot att ministrar ska lägga sig i enskilda myndighetsärenden. På Oxenstiernas tid stiftade riksrådet (regeringen) nämligen inte bara lagar och verkställde beslut, utan avgjorde också enskilda rättsfall som överklagades dit. Att så kallat ministerstyre är förbjudet i Sverige – till skillnad från i exempelvis Danmark och Norge – är en tradition som inte uppstod förrän i mitten av 1800-talet.
Faktum är att det finns betydligt mer närtida politiska beslut som har påverkat Sveriges krisledningsförmåga under pandemin. Till exempel saknar Sverige särskild lagstiftning för civila kriser. I stället fick vi pandemilagen, som i många avseenden är ett hafsverk.
När Stefan Löfven (S) tillträdde som statsminister 2014 flyttade han dessutom ansvaret för krishantering från sig själv till Justitiedepartementet och ett säkerhetspolitiskt råd. Det skedde helt utan redovisat underlag, trots att alla regeringsbeslut ska ha det. Det stred också mot rekommendationerna från den kriskommission som tillsattes efter tsunamikatastrofen 2004, som föreslog att krisledningsenheten skulle ha direkt tillgång till statsministern.
Sist men inte minst finns det skäl att se över ansvarsprincipen, som innebär att de som har ansvar för en verksamhet i vanliga fall också ska ha det i en kris. När det blir huggsexa om skyddsutrustning på världsmarknaden är det svårt för en svensk kommun som Gnesta eller Nyköping att hävda sig.
Det finns med andra ord gott om lärdomar att dra inför nästa kris. Då kan Axel Oxenstierna förhoppningsvis få vila i frid.